Koncentrerad, ofta i kortform, ett reportage som pulserar av tidens brokiga bilder och larm.
Till en början tror man att det är en uppföljning till succéboken om svensk adel, Jorden de ärvde, eftersom några efterverkningar inleder denna nya volym. En förargad, närkingsk adelsman stämmer författaren till tinget och förlorar förnedrande. Bekräftande löjligheten och det beräknande låga i denna ärvda del av svensk överklass.
Men någon fortsättning på trancheringen av adeln blir det inte. Lite förvirrad av baksidestextens löfte vandrar man därför vidare genom en rik diverselitteratur, författarintervjuer, matreportage, kriminalt från Rödeby, socialt från Stureplan. Och det är mer än tydligt, här är en av få svenska skribenter vars dagsbidrag tål att tryckas om.
Naturligtvis blir det lite hackigt, efter den fjärde, välskrivna krogrecensionen börjar jag snabbläsa. Fördjupning hade kanske varit ett alternativ, om nu mat kan fördjupas.
Jo, tiden var det. Hos Björn af Kleen känns den både mycket nära och förfärande oåtkomlig. De stängda världarna i den vanliga världen befolkas lite olika, av storstadsbrats, adelsstudenter eller Wallenbergarna. Under läsningen funderar jag ibland på medeltidens bestiarier, befolkade av sådant som nog inte fanns, men ändå kunde beskrivas. Man förundras alltså, och undrar om man sett rätt. Och ibland tycks af Kleen själv drabbas av oförståelsens dimsyn, hans gnällstil när han skriver om Göran Greider är allt annat än begåvad, men den speglar hur hans stressade ytlighet tydliggörs i fel sammanhang.
Begåvad och begränsad, ytans charm ställer ofta till det för reportagens mästare. Hans glidningar in i historiska förklaringar ändar ofta i historicism, enkla modeförklaringar ersätter verklig historiekunskap, antingen det gäller Dalarnas säregenhet eller Rödebys. Bäst är han i de otroligt välskurna författarporträtten. Han avläser stjärnskotten på några rader och det skorrar aldrig. Riktigt osäker blir han bara hos dem som inte låter sig charmeras, Ryszard Kapuscinski tycks vara en sådan. Hans oförväntade svar krossar af Kleens form och skapar sin egen, intressant intervjusituation.
Författarna alltså, och så det avslutande avsnittet om Paradise Hotel. Det hoppas jag ska leva länge, som porträttet av det dekadenta och döende Rom. Realityslabb, en låtsad asocialitet med redan trasiga människor, en låtsad verklighet som gjordes verklig med fylla, svek och sex. Fyllesex så klart. Långt efter att denna perverterade samtidsteve glömts bort hoppas jag af Kleens klara blick rakt genom förnedringskulturen ska kommas ihåg. Tidsandan for sannerligen förbi, inte till häst, men sluddrande i en realitysåpa.