Tyvärr delas inte åsikten av den stora skaran som befann sig framför scenen. Kanske tur det. Till råga på allt så fortsatte glamrockandet i oförminskad skala. När man trodde att botten var nådd och mer därtill klev Skid Row på scen och sångaren Johnny Solinger gav eländet ett ansikte med sitt fasansfulla skrikande. Flytta ihop med H.S så kan ni byta smink och yla i duschen tillsammans. Män ska stå bredbent! Inte med knäna ihop som kobenta hårfrisörskor! Tack och lov kom Aerosmith och rättade till problemet. De är förvisso inget glam/sleazeband men deras profil har legat nära dess gränsmarker.
Steven Tyler är en fantastisk och fulländad frontman som styr händelseförloppet så professionellt och rutinerat som bara han kan. Inget tramsigt mellanstruntprat utan fullt ös från början. Aerosmith startade mycket starkt med Love in an elevator och fortsatte så några låtar in i programmet där en svacka infann sig. Lite för mycket balladharvande sänkte tempot rejält på en annars riktigt rolig konsert. Kvintetten förstärkt av en keyboardist är ett samspelt gäng med skickliga musikanter. Det är alltid kul att bli glatt överraskad när man inte har särskilt stora förväntningar. Gitarristen Brad Whitford borde förresten ta av sig kepsen annars riskerar han att ge gubbrocken ett ansikte.