Daniel Adams-Rays bästa låt är Gubben i lådan. Så bra att han spelar den två gånger till och med. Annat som är bra är exempelvis en skön och elektrisk version av Förlåt att jag aldrig sagt förlåt, med vocodersång och mullrande synthbas, och, mer allmänt, hans fraseringar som räddar sånginsatsen i stort. Inte för att han har dålig röst, men den är inte så personlig. Men fraseringen, lite släpande och r’n’b-influerad, jag antar att den kommer sig av tiden i Snook ( han kör till och med en "cover" på Inga problem) är hans stora tillgång.
En bit in börjar kallt regn falla. Det kommer och går, men Adams-Ray kan inte riktigt behärska situationen. Vilket leder in oss på det mindre bra. Nämligen att trots att han är söt och glad inte riktigt går genom rutan. Han jonglerar lite med mikrofonen och skuttar lite, men inte är han någon Tomas Öberg. Framför allt är han ingen Håkan Hellström, hur gärna han än vill. Och det är i och för sig rörande, men det är lite tafatt.
Mina två stora invändningar är av mer personlig karaktär, och kanske är det orättvist att Daniel Adams-Ray hamnar i skottlinjen för dessa, men lika lite som jag kan få någon att ändra på sig, lika svårt har jag att bortse från den jag är.
Såhär: jag håller på att utveckla en allergi mot hela underhållningskonceptet. Alltså att man exempelvis ställer sig in hos lokalbefolkningen, och ber folk klappa händerna. Som Daniel gör.
Dessutom har jag ett problem med charm, alltså som egenskap. Folk som gör som de vill och har ett stort och lite ömtåligt ego och har lätt för att be om ursäkt för sina snedsteg. Som ler lite skamset under sin Stockholmslugg och är vana att det tricket fungerar. Och det kanske det gör, men inte för mig. Och som sagt så är ju det mer mitt problem än Daniel Adams-Rays. Han rår väl inte för hur han är, det är inte ens säkert att han är så, men det är så jag läser och hör honom.
Förlåt Daniel. Jag ler lite skamset och ber om ursäkt. Det är uppriktigt menat, och du menar säkert väl du med. Och jag gillar skivan jättemycket!