Absurt och pricksäkert

Första sammanträffandet med humorkollektivet Klungan från Umeå blev något av en uppenbarelse. Mötet ägde rum i ett knökfullt Folkets hus i hemstaden där de redan slagit igenom rejält. Nu var de ute på Riksteaterturné med föreställningen Stämning, en krogshow de gjorde tillsammans med musikern David Sandström och hans band Overdrive, och imponerade rejält genom att göra det mesta från att begå lustmord på västerbottnisk berättartradition till att låta pitepojken Patrik få vad jag då trodde skulle stanna vid tio minuter i rampljuset. Föga anade jag att denna pojk och många av de andra karaktärerna skulle bli långkörare på radion i Mammas nya kille, som vid det här laget sänts flera säsonger. Förra året turnerade Klungan i Norrbotten med föreställningen Jag är fågel nu. Den röda tråden då, liksom så ofta i Klungans femåriga historia, var män och mansroller. Ganska tragikomiska figurer, för att inte tala om helt absurda, och genomsyrade av ett slags nordligt vemod. En ganska ojämn föreställning, som i sina bästa stunder var briljant. Favoritnumret den gången var en scen där tre män formulerade frågor värdiga en Kristina Lugn, samtidigt som de utförde koreograferade rörelser sittande på pinnstolar. Först efteråt förstod jag att koreografen Birgitta Egerbladh - många minns kanske hennes Det är långt mellan gårdarna på Norrbottensteatern - hade haft ett finger med i spelet. I Det är vi som är hemgiften har samarbetet gått längre - nu står Birgitta Egerbladh för regi och koreografi. Självklart i samarbete med Klungan - något annat vore förmodligen otänkbart. Och nog märks det - här får Klungans alla galna idéer en form i rörelser som bär Egerbladhs tydliga signum. Snacka om en extra dimension. Även denna gång handlar det mest om män - beskäftiga och stöddiga, faderliga och trygga, osäkra och veliga, känsliga och ensamma, lantisar och stadsbor - typerna är hur många som helst. Liksom också dialekterna och uttryckssätten. Absurt är bara förnamnet, men på samma gång är medlemmarna i Klungan mycket konkreta och pricksäkra i de många personteckningarnas detaljrikedom. Den här gången blir det inte bara väldigt roligt, tack vare rörelserna blir det också emellanåt riktigt vackert. För att inte säga rörande.

Absurt och pricksäkert

Gruppen Klungan bjuder på galna idéer och extra dimensioner. Alla dessa berättelser om män blir sammantaget mycket pricksäkert och konkret, tycker recensenten Marianne Söderberg.