Vilken utmärkt illusionist Stefan Lindberg är. Novellerna i hans nya samling I Gorans ögon ger en krypande känsla av skräck, skratt och obehag genom sin säregna förening av dokumentär realism och utflippad ficiton. Stefan Lindberg gjorde lovordad och spännande debut med novellsamlingen Tusen nålar. Det var en serie berättelser om barn, skriven med den utsökta känsla för stilblandning och absurditet som numera från räknas som författarens särmärke. Novellerna i den nya samlingen låter på samma sätt verkligheten tappa sin botten och släppa läsaren i fritt fall. Lindberg har nästan fullständig lyhördhet vad gäller språkformen, han är lika trovärdig vare sig han skriver sf-liknande, hyperrealistiskt eller humoristiskt berättande. Och genom alltsammans går en lätt känsla av obehag, hur säkra ordens meningsbärande konstruktioner än står så skälver själva själen. Varför är novellen Den sista berättelsen så skrämmande? Det är en sf-historia om ett framtida Stockholm som blivit perverterat av kultur. En 98-årig Göran Sonnevi samlar Globen full till poesiuppläsningar. Alla skriver lyrik och poststrukturalismens ordmaterialism är nära nog statsreligion, åtminstone kulturellt samhällsformande som ideologin i en idédiktatur. Det fanns en tid, skriver denna novell, när livet inte var litteratur utan primärt handlade om grofsiga realiteter som vardag, arbete och familj. Nu ligger skrivhäftena utströdda på golvet i barnens rum och ofta blir det en liten novell redan vid första försöket. Huvudpersonens hustru tillåter älskog på bestämda tider, men aldrig så det stör skrivarprocessen. Genom detta skevar huvudpersonen, först med en skrivkramp som är rent asocial, i novellens upplösning genom den direkt destruktiva handlingen att leta fram en orange pulka för att åka med barnen i backen när första snön fallit. Visst blir samhället underbart om kulturskapandet blir alltings mått? Men hur omöjligt framtida är visionen egentligen? Är den inte bara en grotesk över det interna utbyte av information och returinformation som försiggår på de flesta kultursidor dagligen? Där A påstår att ett problem existerar, vilket B dementerar och D så småningom lägger till rätta i en artikel av något högre syftning. Stefan Lindberg är mycket fiktion och ett starkt argument mot samtidstesen om fiktionens död och dokumentärsanningens litterära seger. Absurt nog, och svart roligt bevisar han detta bland annat genom ett flitigt bruk av vetenskaplig, dokumentär eller rent hysteriskt realistisk prosa. Och allt är bara ljug, men mer sanning är det som skrivs Sanning. Så även i titelnovellen som handlar om hur fiktionen byter plats med förmågan att trixa boll. Från Goran till Frans Högström, eller tvärtom, den senare författare, den förre fotbollsgeni och så byter de plats. Helt trovärdigt skildrat, oerhört tragiskt och skrattframkallande. Litteratur är ett gift, förlust av en förmåga är den verkliga tillgången i livet. Upphäv tyngdkraften för en stund och läs Stefan Lindberg. Först ångrar ni er, sen njuter ni.
