Abba-tributen faller pladask

Abba forever begår dansbandsmord på annars toppenpoppiga poplåtar. Löjliga kläder och klämkäcka refränger är en del av Abbas varumärke - det här brittiska tributbandet lyckas att med militärisk nit sabba allt. I Fernando släpar allting efter, ingenting går i synk och de vita polyesterdräkterna kittlar kli-reflexen ända bort till 13:e raden. "Agnethas" röst spricker i de så viktiga höjningarna och solandet. Hon är dunderförkyld och har faktiskt ingen röst. Svetten lackar dem i pannan - koreografin innehåller många samkoordinerade moves som oftast liknar strippshow mer än dans härmandes två blyga svenskor. Hur kan det här få turnéra runtom Europa? Hur kan de kallas den klart ledande gruppen som ägnar sig åt att framföra Abbas repertoar? Hur entusiastiskt Abba-fan man än är finns det inga fans i världen som skulle palla den här typen av aktiv nedmontering. Chiquitita är lite bättre, behållningen är det långa gitarrsolot. Inte sjöng Anni-Frid och Agneta helt pricksäkert. Men om inte ens tributbandet gör det, vad är då poängen med ett hyllningsband? De raddar av låtarna; Voulez-vouz, Ring ring, When I kissed the teacher och Knowing me, knowing you. Visst hörs de säljande och briljanta ackordföljderna, helt klart håller Abbas låtar än i dag. Om du undviker Abba forever.