90-talets största indieanthem

Popsicle, Hey Princess Text och musik: Andreas Mattsson Finns på: Lacquer (1992) och samlingsskivan The Good side of Popsicle (2005) Det numera insomnade Piteåbandet Popsicle låg bakom 1990-talets största svenska indieanthem. När Mats Jonsson för ett par år sedan kom ut med en självbiografisk serieroman som handlade om att komma från Norrland, flytta till Stockholm, lyssna på indie och vara olyckligt kär kunde den egentligen inte heta något annat än Hey Princess. Låten är singerad sångaren och gitarristen Andreas Mattsson. Han viskar nästan fram öppningsraderna och sedan stegras det hela tiden fram till det mäktiga avslutande gitarrmangel-crescendot. Det är nästan som att låten är för catchy och bandet känner sig tvunget att balansera upp den med lite oväsen. ? Den blev ganska bra, säger Andreas Mattsson med patenterad norrländsk blygsamhet. ? Den är fortfarande ganska bra. Jag skäms inte för den. Varför blev den bra? ? Tur mest tror jag. Den blev bra på skivan, men vi lyckades aldrig återskapa det live. På studioinspelningen finns det en akustisk gitarr som inte hörs så mycket, men som nog är viktig. Det kan vara en del av förklaringen. Vad är det du gillar med den? ? Jag lyckades få den precis som jag ville textmässigt. Ofta när man skriver styr det iväg åt något annat håll än vad man har tänkt sig från början och det kan också bli bra. Men Hey Princess blev precis som jag ville. Det var så jag kände mig då. Vad handlar den om? ? Den handlar om livet som det var då. Det är väl så banalt som att man är kär i någon som inte är kär i en själv och man kan inte sluta tänka på henne. Den är alltså sprungen ur olycklig kärlek? ? Ja, det kan man säga. Jag minns att jag befann mig i ett sinnestillstånd som inte är normalt. Jag kunde bli djupt berörd av dansbandslåtar jag hörde på radio. Allting kändes som att det var riktat mot mig. Minns du när du skrev den? ? När vi spelade in vår första skiva upptäckte vi plötsligt att det fattades två låtar. Då var jag tvungen att sätta mig ner och skriva snabbt och en av låtarna jag kom på då var Hey Princess. De blir ofta bra låtarna som kommer till i all hast. Jag minns att jag var väldigt inne på ordet ?hey? då. Jag tyckte att det var ett ord man skulle ha med i låtar. Hur ser du på att den blev ett sånt anthem för många människor? ? Det är ju superroligt. Den var aldrig en hit på det viset, vi släppte den inte ens på singel. Det var bara en låt som alla gillade. Problemet var att vi inte fick den att låta bra live och därför lät vi ofta bli att spela den. Det tolkade många som att vi skulle göra oss till och vara tvärtemot, men så var det inte alls. Hur har ditt förhållande till låten förändrats? ? Det är väl som med alla låtar att när man hör dem försätts man i det tillstånd man befann sig i när de kom till. Med Hey Princess är det extra tydligt. Vissa andra av mina gamla låtar kan jag ha svårare att identifiera mig med. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag tänkte och kände när jag skrev dem, men med Hey Princess minns jag väldigt tydligt. Även om det där tillståndet av att vara desperat olyckligt kär är förbi sedan länge kommer jag precis ihåg hur det var. Har du läst Mats Jonssons seriealbum, Hey Princess? ? Ja, jag tyckte att det var jättebra. Det var smickrande att han valde den titeln.

90-talets största indieanthem

I Kurirens sommarserie Norrbottenslåtar tar vi varje vecka upp en mer eller mind-re klassisk låt skapad av en Norrbottensartist.