Teaterscenen är full av döda regenter. Från Julius Caesar till Olof Palme (just nu på Stockholms stadsteater), har teatervärlden intresserat sig för de stora ledarnas liv och använt sig av deras stjärnstatus för att skapa intressanta konflikter.
Vanligtvis brukar dock huvudpersonerna ha avlidit på riktigt innan de används som byggstenar i dramatiken. Åtminstone om de ska dö på scenen. Det var inte en omtanke som förärades Margaret Thatcher.
2008 satte den unge brittiske dramatikern Tom Green upp sin pjäs The Death Of Margaret Thatcher, som kan ses som en föraning av den debatt om den forna premiärministern som rasar just nu. Thatcher själv syns aldrig på scen - men hennes kista står där, omgiven av människor som reagerar på olika sätt inför dödsbudet.
Det är nog ingen slump att det var just Thatcher som blev föremål för denna något stötande dramatik. Själv är hon ju sedan länge borta från politiken och har inte pratat offentligt på snart tio år, men trots detta är hon - vilket inte minst reaktionerna på filmen The Iron Lady visat - nästan spöklikt närvarande i människors medvetande. Minnet av hennes era präglar fortfarande folk över hela världen.
"Pjäsen handlar lika mycket om mig, ett av Thatchers barn, som om kvinnan själv", sade upphovsmannen efter premiären. Vilket alltså också betyder att det har skett ett generationsskifte inom kultursfärens bearbetning av Thatcheråren. De flesta som skapade samtida verk kring premiärministern närmar sig i dag pensionsåldern och intresserar sig för andra ämnen. Nu har nästa generation tagit över stafettpinnen. Behovet av att problematisera ämnet har knappast avtagit.