Sedan är det förstås också alla dessa fantastiska operahus, de flesta byggda kring förra sekelskiftet och senare halvan av 1800-talet, en tidpunkt som sammanfaller med borgerskapets framväxt som ekonomisk, politisk och kulturell formation. Arkitekten Garniers nybarocka operahus i Paris skapade en prototyp med en parkett som också är en scen, en skådeplats för de framgångsrika, de nyrika med sina utvalda och ovanför dem, i skuggan, finns radernas diskreta loger för wannabes, pretendenter och deras mätresser, små enskildheter för tête-à-têter bakom röda sammetsdraperier. Och högst upp under taket trängs ståplatserna för studenterna och poeterna, de fattiga musikälskarna. Sådant är grundmönstret och så ser det ut i Venedigs vackra La Fenice, operan som brann upp, men likt sin namne, Fågel Fenix, återuppstod ur askan, mer gyllene än någonsin och så ser det ut i Pragoperan, lite dystrare kanske, och i vår Stockholmsopera förstås och i den grandiosa Teatro Côlon i Buenos Aires, operahuset som blev Birgit Nilssons favorit. Och i alla andra. Det var förstås tangon som motiverade en vinterresa till Buenos Aires, men väl där nere, måste förstås också det klassiska operahuset på Avenida 9 de Julio besökas. Vi var sent ute och fick platser på sidan, högt uppe under taket, utan plats för benen. Föreställningen var Richard Strauss Capriccio; drygt tre timmar utan paus och redan efter tjugo minuter hade blodomloppet i underkroppen stannat. Capriccio är en opera utan dramatik, en resonerande metaopera, som handlar om sig själv, om själva operakonsten. Grevinnan Madeleine uppvaktas av två kavaljerer, en kompositör och en poet, två friare som vill erövra hennes hjärta; den ena med sång, den andre med poesi. Är det texten eller musiken som bär känslan, är det sångens lockande klanger eller den snärjande versens formuleringar som bedårar? Capriccio bjöd på vacker sång framför en spegel, ett självspeglande och svalt resonemang, som snart blev tråkigt, särskilt sedan benen tycktes ha angripits av likstelhet. Det blev därför en dubbel befrielse att äntligen få komma ut i den ljumma decembernatten och fortsätta till en adventsmilonga
i Palermokvarteren. Tango är också tragik, också tangon är smärtsam lyrik och en musik som griper; det är opera för gatorna och bordellerna, och Carlos Gardel, en julnatt i fjärran, är i ord och ton lika nära smärtan hos alla tillfälliga möten och avsked, hos löften och svek, som någon Grand Opera.
Fortsättning följer
