Från början var det bara väntan. Och tystnad. Samt ännu mera väntan. Oklarhet om när giget skulle börja. Ingen information. + mer väntan. Folk började skrapa med stolarna och till och med bryta upp. Situationen höll på att bli pinsam.
Men just då stressade en ljudtekniker in och började skruva i ljudanläggningen. Utan att lyckas. Då ledsnade den amerikanske folkmusik-sångaren Otis Gibbs, där han satt på sin stol nere på Musikomat, och reste sig samt körde akustiskt med sin gitarr i stället. Vilket gick lika bra det. Omkring 25 personer fick då i sig omkring 45 uppmärksamma minuters färgstarkt berättande, av och med honom.
Däremot kräver Otis Gibbs musik att man lyssnar på den. Därför var det både klantigt och oartigt av serveringspersonalen att börja prata medan Gibbs sjöng. Han fick till och med hyssja på dem.
Otis Gibbs visade sig vara en vaket observant personlighet som berättade om sina erfarenheter av svensk kladdkaka och om att han håller på att grubbla sig tokig om vad häxor på käppar har med påsken att göra ("hemma i Amerika handlar det om en hare då och det har jag heller aldrig riktigt fattat" och "kladdkaka var gott de första åtta-tio gångerna. Sedan blev det lite tjatigt").
Därefter förgyllde han vår tisdagskvällstillvaro genom väderbitet sträva sånger som Kansas City, Cross Country, The Town That Killed Kennedy och Joe Hill’s Ashes.
Hur genomgående äkta som helst. Hela tiden också.