Syftet var att undersöka den hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Avgörande var att ett svenkkontrollerat företag spelar en betydelsefull roll för oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Petrolium, via sitt bolag Africa Oil. Än mer intressant eftersom Lundin Oil på goda grunder misstänks vara ett skurkföretag och att Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt har ett förflutet som politiskt alibi i företagets styrelse.
Fem dygn senare ligger de skjutna och blodiga i ökensanden. Historien om oljan dog. I stället blev det en berättelse om deras tid som fångar, dömda till elva års fängelse för terroristbrott.
438 dagar är en reportagebok, ingen skönlitterär berättelse. Och här ligger också bokens styrka. Närmast utan skyddsnät får vi följa deras tid i fångenskap, ömsom berättad av Martin, ömsom av Johan. En tid präglad av kamp för att överleva i det ökända Kalityfängelset, där råttor, loppor, sjukdomar, misshandel och förtryck tillhör vardagen. En vardag de delar med andra journalister, politiker och universitetslärare som på ett eller annat sätt kritiserat regeringsmakten. Men fängelset befolkas också av gatubarn, barnsoldater, mördare, bedragare och psykiskt sjuka, där fängelseprincipen bygger på att fångar vaktar andra fångar. Angivare finns överallt.
Tiden i Kalityfängelset är också bokens mest intressanta. Här kommer läsaren närmast bokens berättare som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Diplomatin tar tid.
Johan Perssons mer otåliga personlighet, som blir närmast galen på grund rökförbudet i fängelset och som faktiskt får tillåtelse att gå utan tröja på rastgården. Han vill vara jämt solbrun innan de återvänder till Sverige.
Martin Schibbyes tålamod och närmast oändliga kärlek till hans fru Linnea. Det är rörande att läsa.
"Oroa dig inte, jag levde på 19 kvadratmeter i Bagarmossen och var olyckligt kär i dig - det var värre".
Men det blir värre, mycket värre. De får flera gånger besked om att ett frisläppande är nära, samtidigt som deras rättsfall plötsligt blivit storpolitik.
Dagarna går som de försöker uthärda genom att fortsätta arbeta, vara journalister. De talar med medfångar och fram växer en bild av ett land där oliktänkande kastas i fängelse, för mindre.
Den 18 september skriver Martin Schibbey ett nytt brev till Linnea.
"...Jag har intervjuat journalister på Filippinerna och i Thailand som skjutits, fängslats och riskerat livet för detta yrket. Nu förstår jag dem. Nu förstår jag in på bara skinnet innebörden i orden. Att de ska vägas och inte bara räknas. Vikten av yttrande-, tryck- och pressfrihet".
Och egentligen är det därför denna bok är ytterst angelägen. I detta internationella tidevarv, där samtliga redaktioner bantat sina utrikesredaktioner i den mån de finns kvar, är det frilansjournalister som Martin Schibbey och Johan Persson som undersöker och berättar historier om vår samtid som annars aldrig skulle kommit upp på agendan.
Det blev förvisso inget reportage om konsekvenserna av oljeutvinningen i Ogaden. I stället en historia om samvetsfångar och rättslöshet. Och en påminnelse om hur lätt en rättstat kan falla.
438 dagar är inte bara två journalisters berättelse. Det är också ett viktigt dokument till försvar för yttrande-, tryck- och pressfrihet. Skrämmande, utmanande och mycket, mycket viktig.