400-årigt orgeljubel

Där har hon fascinerat och glatt både ortsbor och långväga gäster med sin alldeles egna klang och ton. Hans-Ola Eriksson, konsertorganist och professor vid Musikhögskolan i Piteå, berättar i inledningen till konserten att orgelinstrumentet är ett femininum, och därför skrivs här "hon" om orgeln. Ett jubileumsevenemang pågår just nu, omfattande konserter på fyra orter, föreläsningar och orgelkurs. Vad är det egentligen med denna orgel och som får organister från när och fjärran att vallfärda till henne? Vad är det som fått en framgångsrik konsertorganist som Katrin Meriloo att bosätta sig i Övertorneå för att få spela på henne varje vecka och vad är det som gör andäktigheten hos de orgelstuderande som under tisdagskvällens konsert satt på första bänken i kyrkan? Harald Vogel spelade denna kväll, professor vid Hochschule für Künste i Bremen och hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet. Han är en levande legend inom den tidiga musiken, det vill säga gotiken, renässansen och barocken. Han känner Övertorneå kyrkas orgel väl. Han har deltagit i det orgelprojekt som pågått under hela 1990-talet då orgeln restaurerats till sitt ursprungliga skick. Övertorneå-orgeln kräver ett mjukt handlag för att släppa ifrån sig sin särskilda klang. Detta handlag tycks Harald Vogel behärska till fullo. Både pampiga stycken som Praeludium in D (BuxWV 139) av D Buxtehude och Praeludium in G (BWV 535a) av J S Bach och den sirligt melodiösa Canzon in D av JC Kerll spelades mästerligt och varmt. Klickandet från tangenttryckningarna förstärkte känslan av ett levande instrument. Den myckna digitala musik vi numera omges av kan inte för ett ögonblick erbjuda samma kvalitéer som levande musik som denna. Man kan reflektera över hur världen såg ut för 400 år sedan, då denna orgel byggdes och förundras över vad människan med enkla medel kan skapa. Man kan också fascineras av den beslutsamhet som kyrkoherden Nils Wiklund visade då ha vid besök i huvudstaden år 1779 köpte orgeln och fick den transporterad hem till Övertorneå. Man kan försöka tänka sig Wiklunds tankar när han följde orgeln den sista biten upp efter den frusna Torneälven. Drömde han om att ge församlingsborna en försmak av den himmelska musiken? Man kan nog tycka att hans dröm blev sann och att den också fått leva vidare i eldsjälarna i renoveringsprojektet. Det särskilda med denna orgel är för undertecknad den speciella medeltida klangen men också de fantastiska insatser som gjorts för att vi idag ska kunna njuta av den äldre orgelmusiken på ett så ursprungligt instrument.