ägnade sig Aristoteles också åt vad berättelser är och hur berättandet egentligen går till. I Om diktkonsten analyserar han vad som är en god berättelse och den lilla boken, som egentligen mest handlar om tragedin, är sannolikt än i dag de hollywoodska manusförfattarnas första och viktigaste lärobok. Enligt Aristoteles skall tragedin efterbilda, eller härma "händelser som kan väcka fruktan och medlidande, och sådana känslor väcks i synnerhet när dessa händelser inträffar mot vår förväntan men ändå följer av varandra". Det är precis det som är det ohyggliga. Att katastrofen inte är en slump, inte otur, utan en nödvändighet, att den följer av de föregående händelserna, av val man gjort, löften man uttalat, utan att egentligen förstå vad de kommer att innebära. Att det är ödet. Det var i den stämningen jag befann mig på nya Parisoperan en decemberkväll i mellanakten. Det var sista kvällen och jag skulle hem med flyget tidigt nästa morgon, men hade fått tag i en udda biljett till Puccinis Madam Butterfly. Cio-Cio San och Pinkerton hade sjungit sin kärleksduett. Hon sjunger om honom som sin värld, sitt liv, men vi vet ju att han skall innebära hennes död. Det vet vi alla, alla på scenen, alla i dramat, men också hela publiken, var enda en utom just hon, Madame Butterfly. Hon ska föda hans barn och vänta på honom, hon skall sjunga den smärtsamt vackra: Un bel dì vedremo, En vacker dag, och tro att han kommer tillbaka, men hon skall svikas och dö. Jag var på väg upp genom salongen för att få något stärkande i pausen, när jag noterade en dam
i en bänk vid gången framför mig. Hon stirrade på mig, på mitt hjärta, trodde jag och slog ner blicken för att se om jag hade en fläck på kavajen, om kanske reservoarpennan läckte. Där var en stor glittrande droppe, en tår. Jag hade förstås gråtit och snörvlade nu till inför upptäckten. Men antagligen log jag också, för det gjorde damen. Hon slöt upp vid min sida i kön ute vid baren. Hon var också ensam och vi kom att talas vid och dricka ett glas vitt vin på de höga balkongerna i foajén. Vi tittade på folk och pratade om hur fin uppsättningen var. Amerikanen Robert Wilson stod för såväl dekor som regi och allt var smärtsamt vackert. Eftersom jag skulle stiga upp tidigt nästa dag för att hinna ut till flygplatsen i ottan, lämnade jag Operan innan slutapplåderna klingat ut.
Lyckligtvis tror jag inte att någon uppmärksammade att jag gav mig iväg.
Fortsättning följer