300

Det råder sannerligen inte någon brist på testosteron i filmversionen av Frank Millers grafiska serieroman 300. Snarare så sväller hela filmen helt ohejdat av sånt och de ögonblick under de nästan två timmar som filmen varar, som det inte äger rum någon form av strid existerar helt enkelt inte. I alla fall är de väldigt fåtaliga. Garanterat. Häromåret landade Sin City, som var en våldsam gangsterskildring med en ihoptejpad Mickey Rourke men visuellt sett enormt snygg att vila ögonen på. Samma här, som handlar om när perserna för länge sedan (480 f kr) under ledning av Xerxes attackerade Grekland och kung Leonidas av Sparta drog i fält med 300 tappra soldater. Mot närmare en miljon motsåndare (eller så säger i alla fall myten, trot? den som vill). Visuellt sett är det här oantastligt, med massor av skickliga datoranimationer. Granskar man innehållet lite närmare hittar man en fascination inför och dyrkan av det nakna våldet, som ganska snabbt närmar sig fascismens ideal. Men man ska väl inte dra ut de parallellernja onödigt långt, kanske? Mestadels är detta i alla fall en djupt vrålande, muskulös och från allt vad hjärna kan heta befriad film. Men jag erkänner beredvilligt att det är lätt att slitas med av den och man bläddrar sig fram som i den seriebok som filmen bygger på. Motståndslöst. Ibland går två timmar väldigt snabbt. Svärd och sandaler i hur stora antal som helst. Var goda och skölj och gå vidare. Och så nästa patient!