2012 - ett riktigt skitår

Det vill säga om den tyska regissören Roland Emmerichs och mayaindianernas spådomar stämmer. Första fasen är att jordskorpan spricker, sedan förflyttar sig de tektoniska plattorna tusentals kilometer. Katastrofen är total. På vägen dit har Emmerich skoj (på sitt vanliga vis) med olika landmärken som förstörs på häftigast möjliga sätt. Tyvärr begår han flera misstag som gör att filmen knappt funkar efter det. I en inledande scen kör huvudpersonen, spelad av John Cusack, en limousin rätt igenom rämnande skyskrapor och hoppar med bilen över sprickor i marken. Jag köper premissen - att jorden går under på det mest dramatiska sätt man bara kan tänka sig - men när vanliga människor blir actionhjältar försvinner trovärdigheten. Tråkigt, eftersom jag älskar undergångsfilmer. 2012 tar dock upp vissa intressanta frågeställningar. När vår civilisation är på väg att gå under, vilka är det som ska få chansen att överleva? De rika? De med bäst gener? Ska slumpen avgöra? I denna massdöd får vi följa en splittrad familj som kommer närmare varandra när den tråkiga vardagen flyr sin väg. John Cusack är möjligen för lugn och sansad i rollen som pappan. När de mäktiga specialeffekterna förstör staden i hans omgivning ser han fortfarande sådär cool och urban ut som han brukar. Nej, John Cusack. Fel min! När jordskorpan öppnar sig mitt framför ögonen på dig ska du hålla hårt i vuxenblöjan och skrika rätt ut. 2012 funkar utmärkt som karusell. En bra film lurar någonstans bakom dåliga skämt och stereotypa rollfigurer. En otillfredsställande undergång och en förlorad möjlighet, helt enkelt!

2012 - ett riktigt skitår

Enligt Sven-Otto Littorin skulle 2009 bli ett riktigt skitår, 2010 likaså. Då har han ännu inte sett 2012 - för det blir det värsta jäkla skitåret vi någonsin varit med om.