2. Opera Garnier

Om det tragiskas betydelse - del 2

Kultur och Nöje2008-12-16 06:00
I slutet av 1960-talet, när jag var student i Lund, intresserade jag mig också för film. Eftersom videon ännu inte var uppfunnen, än mindre DVD:n, måste man åka till Paris om man ville se andra filmer än Jungfrukällan och Åsa Nisse på Mallorca. I Paris fanns Cinemateket och studiobiograferna. Där kunde man se de gamla George Cukor-filmer som Cyrano hade pratat om, när han inte mindes Wagner. Studiobiograferna låg mest kring Sorbonne och i Latinkvarteren på vänstra stranden och det var sällan jag hade nåt ärende kring Operakvarteren och de stora boulevarderna, men någon gång sökte jag mig i alla fall dit och då var det arkitekturen som lockade; de stora foajéerna byggda för att borgerskapet skulle samlas och nicka till varandra, bekräfta varandra, som de fortfarande gör i alla foajéerna också här, bankdirektörerna, telefonsäljarna och murarlärlingarna. - Det här är min flock! Sådan är kulturens uppgift; att erbjuda tillhörighet. Jag förstod av Svanmotiven på affischerna att det var Lohengrin som gavs, berättelsen om Svanriddaren som räddar jungfru Elsa undan onda anklagelser om svek och otrohet. Han äktar henne och lovar att stå vid hennes sida så länge hon inte frågar efter hans namn, inte spörjer om vem han är. Till slut gör hon förstås det och det är då svanfarkosten kommer och hämtar honom. Jag mindes Cyranos anekdot och ville uppleva allt det där och eftersom det var en eftermiddags-föreställning skulle jag ändå hinna se Greta Garbo
i Cukors filmatisering av Dumas Kameliadamen,
senare på kvällen. Det var råkall december. Allt var slutsålt, men under Pegaserna på Operaplatsen cirkulerade några svartabörshajar med mörka glasögon och snabba växlingspengar i näven. Ett par bjöd ut en biljett, jag chansade och köpte. Billigt tyckte jag, och snabbt, alltför snabbt och jag kände mig genast blåst. Var det verkligen en giltig biljett? Skulle jag våga försöka använda den? Jag dröjde länge i nedre foajén. Var orolig för pinsamheten att ertappas med en förfalskning, men till slut steg jag fram och det visade sig att den dög. Jag sprang uppför trapporna; platsen var i en loge på tredje raden och jag var sent ute. Jag fann logen, stod ett ögonblick utanför det röda sammetsdraperiet och hämtade andan innan jag smög in. Någon hostade torrt. Det satt en ensam dam längst fram. Hon vände sig mot mig och log med bleka läppar. - Vad fint att Ni kunde komma, sa hon och hostade åter.

Det var advent och min första dag på operan och jag kände genast igen henne. Det var hennes kille - han i solglasögonen - som sålt mig biljetten.

Fortsättning följer

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!