Årtalet som är sinnebilden för en generationsrevolt fortsätter att fascinera eftervärlden. 1968 blir föremål för några böcker varje säsong, den seriösa historieskrivningen dominerar även om skribenterna påfallande ofta har svårt att finna den rätta distansen. Inte så många ser tillbaka med nostalgi och längtan, men ett undantag kommer nu på svenska.<br>Det är den åldrade hippien Jan Svante Vanbart som med sin bok Vi drog ? jorden runt med 68-generationen (W&W) skriver sin egenhistoria med en självgodhet och distanslöshet som är förvånande. I god tidsordning berättas om gänget som drar ut i världen i en skraltig buss, men dess förinnan orsakar lokal oro i den småborgerliga och skånska kommunen Örkelljunga. Året är 1973, allt tycks möjligt om viljan finns, och den finns.<br>Så gjorde man inte<br>Kommungerillan är ett av Vanbarts skötebarn, anfall är bästa försvar, de lokala orkideerna skulle räddas, de planerade höghusen stoppas. Den politiska kärnan är inte så märklig, miljökamp skulle vi kalla den idag, det är tidpunkten som är märklig. Så gjorde man inte då, den representativa demokratin ifrågasattes inte. Världen var den bästa av världar och ett sådant maskineri som mådde bäst av att lämnas ifred.<br>Men målet var egentligen hela världen, en utopi stannar inte i Örkelljunga, alltså drar man, inspirerade av såväl amerikanska förebilder som av det närbelägna Christiania. Tvärs genom Europa, Indien besegras, vidare till Malaysia, Bali, Australien, Mexico. När det resande sällskapet, kollektivet alltså, splittras i USA är året 1977 och man har erövrat världen i sammanlagt fyra år. På vägen har medlemmar kommit och gått, några har knarkat fast sig, andra har blivit galna, några försvunnit.<br>Ja, det är precis som man förväntar sig, hippierörigt. När man läst färdigt gnager en fråga: varför? Den stolte Vanbart förklarar aldrig varför, och vart. Man bara drog, puerilt less på luthersk inskränkthet och småborgerlig punktlighet.<br>En annan slutsats, som nog inte författaren dragit än, är vilken hejdlös mansgris denna ljusskäggige utopist varit. Varma kvinnokroppar, varma bröst, härlig erotik, herrarna tar för sig, att vara gränslös är sannerligen underbart. På distans verkar det konventionellt.<br>Minnesgod hippie<br>Men allt annat ? precis som man trodde, penningbekymmer, inre slitningar (när otroheten blir principsak), tullkrångel, mer penningbrist, andra kollektiv, rökverk och teaterlador. Någonstans verkar det har funnits barn med också, oklart hur och vems, men Vanbart är inte den som ser självkritiskt tillbaka. Han är den präktige, självbelåtne och ganska minnesgode hippien, alltjämt oföränderlig. Dock redovisar han konflikterna samvetsgrant och ärligt.<br>Ett tidsdokument, jag tror unikt för svenska förhållanden, illustrationerna är foton, klipp, collage och symboler som helst ska rökas, i torkat skick. Analytiskt är det inte, djupsinnigt aldrig, det fångar energin, uppbrottslusten. Men världen, liksom barnen, är en märkligt grå kuliss som bara antyds i bakgrunden. Upproret är inuti kollektivets kroppar och sinnen, världen med sina orättvisor fortsätter som vanligt, mindre berörd. Kanske det sistnämnda förklarar varför så många 68-or kom till kultur och teater, kom till det inre utövandet i stället för till det yttre, politiska?<br>En mindre intressant bok är faktiskt Mark Kurlanskys 1968: De gränslösa drömmarnas år (Ordfront). Den är en pedantisk och kronologisk redogörelse för allt som hände, mest i USA, under dessa stormiga år. Det var onekligen en hel del, men det kan man läsa i varje modernt historieverk.<br>Vietnamkriget och de svartas kamp blev hävstänger som lossade allt det andra, kvinnornas, miljöns, de homosexuellas, kulturens frågor. Det är dock irriterande amerikanskt, även när det höjer blicken och ser Pragvåren, Mexico, Parisrevolten.<br>Allt detta är känt, slutsatsen är den gamla vanliga: det är rätt att göra uppror!<br>
