1700-talstankar på samtidens problem

Det är förstås ingen slump, librettot bygger på tolkningar av hans tankar och verk. Centralt är utforskandet av kreativitetens väsen och kraft, men också lusten att förena olika konstformer till ett enda uttryck. Så som poeten själv gjorde med de medel som då stod honom till buds. Fast i sin samtid var William Blake varken känd eller upphöjd. Blandningen blev för mycket, berättar den kanadensiske regissören Keith Turnbull. - Till exempel så använde han text som grafiska element i sina målningar, de var en del av målningen. Det var absolut radikalt på Blakes tid. Men i dag är vi till och med klädda i text, säger han och pekar på sin egen tröjas mycket synliga varumärke. Huskompositör i Göteborg
Idén kommer från tonsättaren Carl Unander-Scharin, just nu också huskompositör på Göteborgsoperan. Den är sprungen ur arbetet med en annan produktion för Piteå Kyrkoopera som aldrig kom att genomföras. I stället fick han kontakt med Kjell Englund, kammaroperans chef, och tonsättarens embryo till en opera utifrån William Blake och i ett samarbete med både dans och videokonst fann sin producent. Det var också Englund som sammanförde honom med Keith Turnbull. - Vi samarbetade 1998 i min första produktion, Kafka’s Chimp, säger Kjell Englund som därmed sluter cirkeln då han efter The Crystal Cabinet lämnar Piteå Kammaropera. Under sina år har hans strävan varit att experimentera och ta risker, spela nyskrivet och okänt men på ett sätt så att publiken ska vilja återvända precis just därför. I The Crystal Cabinet prövar Turnbull och Unander-Scharin, som skrivit librettot tillsammans, Blakes tankar om människan och hennes kreativitet; den som kanske till och med skulle kunna ses som människans själ eller åtminstone dess centrum. Så tolkar i alla fall Turnbull den omvittnat mångtydige poeten. Villrådig kommitté
Året är sådär en 2028, och dagens framtidsscenario om ett allt mer plågat klot har blivit sant. Dit låter de William Blake återvända och möta en villrådig kommitté med världens överlevnad på sitt bord. I denna nära framtidsmiljö ser han ett liv genom fantasin, medvetandet som en möjlighet för människans hela varande. Den resursslösande kroppen får däremot vila. Inför turnépremiären den kommande helgen är golvet i Studio Acusticums black box redan nedsänkt för orkestern. Dirigenten Mats Rondin, som framför sig har Norrbotten NEO i sitt större operaformat, beskriver i sin tur Unander-Scharins musik som direkt, fäster snabbt efter få genomlyssningar. Blandningen av äldre instrument som cembalo och samtida synthesizern gör den samtidigt spännande. Scenografin är däremot totalt modernt digital. Hela fonden är nämligen öppen för det dansk-franska konstnärsparet Lene Juhls och Mark Viktovs flödande videokonst. I det lilla stycke som pressvisas anas faktiskt samtidigt drag av Blakes egna målningar och annat äldre måleri. Kreativiteten reagerar
Den lilla ensemblen består av fem aktörer, både sångare och dansare/sångare. Basen John Erik Eleby sjunger Blake, men uppträder även i andra roller. Kristina Hansson, sopran, och Johan Christensson, tenor, utgör delarna i den kommitté som tar emot Blakes råd, medan dansaren Jan Vesala är Blakes assistent. Dansaren Claudine Ulrich gör Angela, kvinnan som kommer att pröva Blakes Crystal Cabinet, maskinen där kreativiteten regerar. Medan ramberättelsen i första hand sjungs domineras scenerna inne i kreativitetens kabinett av dansarna. De kan dessutom interagera och påverka den elektroniska musiken i ett slags kretslopp där den nya ljudbilden i sin tur förändrar koreografin. - Dansarna måste hela tiden vara sensitiva, säger Åsa Unander-Scharin, koreograf och en av de medskapande uppsättningen. Arbetet beskrivs för övrigt som mer organiskt än i den traditionella formen att skriva en ny opera och elementen som samverkar tycks berätta simultant. Rådet till publiken är också att betrakta verket som en diktsamling, att se varje scen som en ny genomläsning av helheten.