100 % danseufori

Dekadans och 3x Breakdancebattle Lillan, Luleå Söndag 15.00 Jag har nämligen aldrig i mitt liv varit på en dansföreställning som frambringat så mycket lycklig eufori, både från dansarna på scen och bland publiken. Ni som läste nöjeartikeln i lördags om Dekadans-Thomas vet redan vad jag vill komma till. För Thomas (Hemén) pratade redan då om att kulturens finrum öppnas allt mer för nya danssätt som street, break och battle. Nu vete tusan om det inte är dags att slå upp dörrarna på vid gavel, det tror jag till och med kulturmaffian kan vara redo för. Lillan var i söndags fullsatt till sista plats och skillnaden mot en mer finkulturell/traditionell dansföreställning är enorm. Här skriker publiken för full hals, dansarna peppas av hejaramsor och handklapp. Och jag skulle inte byta bort det mot vilken Svansjö som helst, sju dagar i veckan. Traditionell dans har sin givna plats i utbudet. Den är fantastisk i sina bästa stunder, även i Luleå, missförstå mig inte på den punkten. Men det är också dags att börja ta ?gatudansen? dragningskraft och vad den kan göra för (dans)återväxten i länet på allvar. Eftermiddagen på Lillan inleds med Dekadans, koreograferad av Thomas Hermén, tillsammans med de sex andra dansarna. Men det här är långt ifrån bara Thomas show. Det är lika mycket Lisen Ellard, Patrik Häggström, Emmy Eriksson, Ann Strandberg, Jouni Vesa och Christian Johanssons. Dekadans blandar såväl streetdans som jazz och breakdance med starkt teatraliskt uttryck. Efter det Loop Troop-inspirerade(?) pingis-introt är första delen av den 24 minuter långa föreställningen mer streetdans à la Bounce än breakbattle à la Crazy Legs (legendarisk dansare från New York). Men innan den är färdig har den även hunnit med att bli råare hiphop-breakdanceaktig. Det märks att gänget bakom Dekadans har gjort något vackert, inte minst att döma av det öronbedövande hyllningarna som publiken ger dem efteråt. Väldigt mycket Bruce Springsteen-konsert och lite Fame-musikal över det. De tre brekdancebattles som följer efter dekadans är om möjligt än mer roande att titta på. Först ut är Ten Young Gong från Kalix mot Precious Young Kids från Luleå. De betydligt äldre Young Gong vinner efter cirka 16 minuter intensiv ?diss-dans?, där inga medel skys för att främst ha roligt och sekundärt bräcka sina motståndare. Battledans har egentligen bara en given regel. Man får inte knuffas eller bråka fysiskt med sina motståndare, men man får i stort sett allt annat. I andra battlet där WCC 830 från Luleå, bestående av sex tjejer möter Break A Leg från Piteå med fem tjejer och en kille i den offensiva uppställningen, går det minst lika hett till. Stundtals är det som att bevittna en streetdansens Ricki Lake show. Där talk ?to my hand?- dans blandas med akrobatiska attackmoves à la G.I Jane. Behöver jag tillägga en gång till att jag är sjukt imponerad? Och den lilltjej eller kille som inte själv vill börja dansa efter att ha sett sånt här finns nog inte.

100 % danseufori

Dansens framtid i Luleå är här och dragningskraften den har hos unga i Luleå kommer förmodligen bara att växa.