När jag med elegant snitsstyrning blev skjutsad med precision genom publikträngseln på fredagskvällen (av Susanne, som gärna får höra av sig till mig via tidningen, så att jag får tacka henne), från Bluestältet till Badhusscenen, så funderade jag på hur mycket en yngre publik överhuvud taget kan känna till om den engelska gruppen 10 cc? Som var som allra mest gångbara för så där 35-40 år sedan.
Uppenbarligen tillräckligt mycket i alla fall, för från att inledningsvis endast ha varit endast ett tunnsått klientel i publiken, så växte den gradvis till att omfatta i alla fall något tusental respektabla stycken.
Och gruppen levererade en strikt superprofessionell, djupt imponerande och överraskande suverän samt omfattande show, där majoriteten av alla deras gamla hits reglementsenligt framfördes.
De var helt enkelt både ascoola och hur vassa som helst, under ledning av sångaren och basisten Graham Gouldman och med vackert iakttagna stämsånger, intrikata taktbyten och ett rakt igenom imponerande spel; överlag och individuellt.
10 cc startade som ett akademiskt ambitiöst och satiriskt väldigt lekfullt och begåvat band med fyra medlemmar, där tre av dem hade växt upp tillsammans i närheten av Manchester: Graham Gouldman, Eric Stewart, Kevin Godley och Lol Creme.
Kvartetten utgjorde två separata sångskrivarkonstellationer och till en början gick det hur bra som helst, men efter några år inträffade oundvikliga samarbetssvårigheter och gruppen rämnade och Godley och Creme startade en egen duo samt blev även pionjärer på att göra framgångsrikt aparta musikvideor.
Godley och Creme har förblivit frånvarande men för övrigt har 10 cc (som är måttet för hur mycket sperma som ryms i en ordinär tesked; vilket självklart kan betecknas som gubbigt men som mera rättvisande är ett uttryck för deras ärketorra akademikerhumor) med viss regelbundenhet spruckit och omgrupperat sig, samt adderat nya medlemmar och gamla kompisar till sättningen, genom åren.
Graham Gouldman, 66,är nu den ende originalmedlemmen och han har varit verksam som textförfattare sedan början av 60-talet, med hits som For Your Love, Heart Full of Soul och Evil Hearted You, för The Yardbirds, Bus Stop och Look Through Any Window, för The Hollies, Tally Man, för Jeff Beck samt No Milk Today, för Herman’s Hermits.
Och det var helt skimrande underbart att sitta där framför Badhusscenen och obehärskat njuta (de lät precis som förr) och anteckna de tidlöst välskurna mästerverken som de allt eftersom gick rakt in i:
Second Sitting For The Last Supper, Wall Street Shuffle, The Things We Do For Love, Good Morning Judge, I’m Mandy Fly Me, Life Is Like A Minestrone, Money, For God’s Sake, Silly Love, Donna, The Dean and I, I’m Not In Love, Dreadlock Holiday och så slut i och med Rubber Bullets.
Både underbart och synnerligen syrligt, i originellt skön och oantastlig förening.