Redan då undrade jag över att kulturbranschen så lättvindigt blundade för hans brottsliga bana, och var innan metoo-rörelsen och kulturbranschens försök att förändra sitt förhållande – och förhållningssätt – gentemot det glorifierade manliga geniet.
När Hassan slog igenom var han en artonåring som suttit på olika ungdomshem. Han blev dödshotad för sin kontroversiella poesi och tilldelad livvakter, antogs på den ansedda Författarskolan i Köpenhamn, fortsatte sin kriminella bana med droger och våld innan hans uppföljare utkom 2019 medan han avtjänade tid inom psykiatrisk tvångsvård. När han under våren 2020 avled var han inte mer än tjugofyra år.
Men det här är inte en text om Yahya Hassans liv. Det är en text om journalisterna, recensenterna, litteraturvetarna och författarkollegorna. De som nu kultförklarar honom i ordalag som: oerhört intelligent och begåvad, ömtålig, sorgsen och plågad, anarkistisk och explosiv.
I DN frågar sig Athena Farrokhzad vem som dödade honom. Om det var klassamhället, Israel, statsrasismen, media eller patriarkatet. Farrokhzad får mothugg från flera håll och anklagas för att använda honom för egna syften. I mina ögon är andemeningen ungefär densamma i de flesta texter, även i recensioner av den nya boken. Vid sidan av att hans storhet som poet lyfts fram fokuseras det på den egna utsattheten som förklaringsgrund till hans val av destruktiv livsstil, han beskrivs som trängd av inre och yttre omständigheter. När jag läser slås jag av att den gemensamma nämnaren tycks vara en vilja att reducera honom till en sorts dataspelsfigur styrd av en joystick som andra turas om att hålla i, en individ utan egenmakt för sina livsbeslut.
För tidigt döda genier som levt och skapat med samma självförbrännande intensitet har det alltid funnits gott om, men reaktionerna är relativa. Ibland tycks konsten fri från sin kreatör, ibland bedöms de som ett och samma. Ibland ska människan bakom verket och skapandet stå till svars för omoral och juridiska övertramp, ibland ska han det inte. Ibland ska han fråntas sin plats i det offentliga rummet, ibland ska han det inte. Finns det en matris där tillräckligt många ikryssade kriterier ger moralisk immunitet?
I en dikt i Yahya Hassan 2 skildras hur poeten blir stoppad av polisen och försöker förklara att han är författare och på väg till sitt förlag. Polisen korrigerar honom: ”Du är kriminell”. Kanske är det Yahya Hassan som bäst ställer de frågor som kultursidorna inte gör.