Den nya toppnoteringen? 341,23 miljoner streamade timmar fördelade på över 50 miljoner hushåll. Det är ju ingen månlandning, vars tv-sändning uppskattas ha setts av drygt 600 miljoner människor 1969, men ändå. En sensationell framgång för en serie som fått ett blandat, mestadels ljummet mottagande av gammelmedias kritikerkår.
Den nya Wednesday (som börjar på internatskolan Nevermore Academy och utreder mord) spelas av Jenna Ortega. Christina Ricci, som gjorde en ikonisk rolltolkning av Addams-dottern i två filmer 1991 och 1993, spelar botanikläraren Marilyn Thornhill. Serien är smart på det viset, att den flirtar över generationsgränser och spelar på olika förväntningar och förkunskaper. Dessutom är Tim Burtons pop-gotiska estetik tacksam att utvinna koncentrat ur, i sociala medier duggar droppar av seriens essens tätt i form av stillbilder, giffar och tiosekundersklipp. En dräpande replik för varje tillfälle.
Men den främsta anledningen till att den kallsinniga Wednesday har en så pass hängiven beundrarskara är utan tvekan karaktären i sig. Docksöt, självsvåldig, halvdöd inombords och precis lagom missanpassad. En modern, frisk fläkt, enligt många Netflixanvändare. Men typen är långt ifrån ny – inte ens Wednesday Addams är ny, hon skapades vid 1960-talets början av tecknaren Charles ”Chas” Addams. I den facklitterära klassikern "The Madwoman in the Attic" menar litteraturforskarna Sandra Gilbert och Susan Gubar att kvinnliga rollfigurer under 1800-talet kunde skildras som antingen änglar eller demoner. Bokens titel är inspirerad av Charlotte Brontës "Jane Eyre" där den galna kvinnan på vinden är Bertha Mason, Rochesters brutala hustru som står i skarp kontrast till den strävsamma Jane.
De demoniska kvinnorna ses inte med blida ögon av forskarduon Gilbert och Gubar, som menar att motsatsuppställningen i kulturens kvinnogalleri är en destruktiv, patriarkal idé. En berättarstruktur som anammades och reproducerades också av kvinnliga författare (exempelvis systrarna Brontë) under den viktorianska tiden, till förfång för realistiska och nyanserade kvinnoskildringar.
Men en samtid som har ledsnat på Kim Kardashian griper hårt om de motbilder som erbjuds. Också när rebellen, i vissa vinklar, är besynnerligt representativ för de ideal hon tar spjärn emot.
För mig personligen är Wednesday Addams en sinnebild och ett totemdjur, en perfekt inkarnation av avig flicksubkultur, som knappast vare sig växer eller förminskas av någon Netflixproduktion. I samma undervärld inordnar sig på olika vis Kay Thompsons "Eloise", L.M. Montgomerys "Anne på Grönkulla" och Johanne Lykke Holms "Natten som föregick denna dag". Om ni vill ha några boktips, i väntan på nästa succéserie eller månlandning.