I den östra skogshalvan växer stenmurklor i överflöd. I den västra finns, enligt ryktet, en gammal militärlastbil övervuxen av sly. Mannen som hyr ut stugan har berättat att det var den bästa tiden i hans liv, när han och hans syster genade över åkrarna in i skogen, någon gång i mitten av 90-talet. Nu har ingen av dem längre tid att komma hit, de har villor och barn och andra gräsmattor att klippa.
Här finns så många lämningar av en stor och anspråkslös lycka. Spår som är nästan identiska med de från min egen barndoms stugsomrar. I en fönstersmyg står ett trettiotal böcker från hästbokklubben Pollux, som även jag var medlem i. Flera av framsidorna framkallar ett exakt känsel- och känslominne av att riva upp postpaketet med Polluxloggan: ”Holiday – Inte som andra hästar”, ”Kom igen, Pride!”, ”Över alla hinder”. Jag borstar bort döda flugor och musbajs, ställer tillbaka böckerna på sin plats.
Den här stugan som jag hyr, den har ingen el. Laptoppen har laddat ur och jag skriver för hand i en anteckningsbok. Stryker över. Flikar in från marginalen. Det är växlande molnighet och skurar, inte fullt dagsljus. Jag ligger i sängen under täcket, har ingen lust att inrätta någon mer funktionell och beständig kontorsplats än så, i den här säregna friden mellan åkrarna.
Louisa May Alcott, som 1868 skrev den första delen av klassikern ”Unga kvinnor” i föräldrahemmet i Massachusetts, hade inte heller någon vidare ergonomisk arbetsställning. Hon satt och skrev vid ett litet, halvmåneformat bord som hennes far specialbyggt åt henne. Ett regelrätt skrivbord ansågs opassande för en kvinna. Men det hindrade inte Alcott från att bli ekonomiskt oberoende efter succéromanen som färdigställdes under två månader.
I stugan, med en krönikedeadline som liksom försynt har närmat sig och blivit omsprungen av min jobbhjärnas sommarlovslunk, tänker jag en del på Louisa May Alcott och hennes unga kvinnor, i synnerhet den strävsamma Jo som spelas av Saoirse Ronan i Greta Gerwigs prisade filmatisering från 2019. Jag tänker på unga kvinnor som älskat den boken i 150 års tid, stuguthyrarens syster som plöjde Polluxböcker och den unga kvinna – eller flicka – som var jag, i en stuga längre norrut. Dikesblommorna och kvällsljuset var annorlunda, men böckerna och lyckan gick inte att åtskilja.