Visst finns det likheter mellan hockey och kultur

Jag har för länge sedan konstaterat att jag är hockeyanalfabet. Med en man som varit verksam både som spelare och tränare har jag sett fler matcher än jag kunnat drömma om, men efter trettio år begriper jag fortfarande ingenting.

Det finns beröringspunkter mellan ishockey och kultur, menar krönikören Lina Stoltz. Det finns dock en klar skillnad, menar hon. "Jag har aldrig mött ungdomar som slutat skriva poesi, spela in musik eller dansa för att de inte börjat tjäna pengar".

Det finns beröringspunkter mellan ishockey och kultur, menar krönikören Lina Stoltz. Det finns dock en klar skillnad, menar hon. "Jag har aldrig mött ungdomar som slutat skriva poesi, spela in musik eller dansa för att de inte börjat tjäna pengar".

Foto: Pressbilder/Montage

Krönika2022-03-15 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag ser inget system i det hela, bara spelare som åker hit och dit till syntes helt slumpmässigt. Jag är lika malplacerad som hockeyfru som min dyslektiske man är som författarmake. 

Trots det har vi åtminstone haft förståelse för våra respektive passioner, och nog finns det ett antal beröringspunkter. Om man jämför de två världarna kultur och idrott, eller mer specifikt skrivande och hockey, så finns det både likheter och skillnader. Den största likheten är kanske att många äro kallade men få utvalda. Vilken dröm vore det inte att kunna leva, eller rentav tjäna storkovan, på att skriva böcker eller spela hockey? Bli nästa Läckberg eller Forsberg. Men i verkligheten finns utövarna på en flytande och väldigt avsmalnande skala från amatör till semiprofessionell och professionell. 

En avgörande skillnad är tidsperspektivet. För en aspirerande författare finns inget bäst-före-datum, man kan hålla drömmen vid liv så länge man orkar. Det finns de som debuterat och blivit etablerade som pensionärer. En hockeyspelare har kort tid på sig att slå igenom. Jag förvånas ändå över att så många unga killar lägger hockeytrunken på hyllan innan de knappt blivit myndiga, för att de inte börjat casha in. När drömmen om kontrakt dog, så dog intresset. Men spelade de inte för att det var kul? För att tillhöra ett lag och en gemenskap? För att de älskade ljudet av skridskor mot is? 

Tyvärr verkar det alltmer som om vuxenvärlden driver på en tidig utslagning. Spelare som inte vill bli proffs slutar också, för att de förväntas träna som om de ville det. Det som borde vara en rolig hobby för majoriteten blir en karriärväg för ett fåtal. Nyligen har en hockeyförening i Luleå varit i blåsväder eftersom man petat sina egna ungdomsspelare för att ta in starkare och mer lovande material. Ut med tonåringarna i snödrivan bara. För vems skull? Är sporten till för de mest talangfulla och ambitiösa, och inte för att främja ungdomarnas hälsa och allmänna mående? För att de ska ha en kul och vettig hobby?

Inom kulturbranschen kan det nästan vara ofint att sätta ett ekonomiskt värde på det vi gör. Det förs en ständigt pågående kamp för skäliga arvoden och självklart ska yrkesverksamma kunna leva på sitt arbete, oavsett bransch. Men jag har å andra sidan aldrig mött ungdomar som slutat skriva poesi, spela in musik eller dansa för att de inte börjat tjäna pengar.