Det finns flertalet konststölder som finns bevarade och dokumenterade i vår gemensamma svenska historia. Givetvis finns spektakulära internationella konstkupper som också kittlat vår fantasi och medvetande. Men nu handlar det om en konststöld på vår egen planhalva – en bronsskulptur av en "heilande ekorre" vars pris var satt till 11 000 kronor. Kanske för att just denna skulptur, var den sista i en grupp av sju unika bronsskulpterade ekorrar som alla ville berätta om ett nazistiskt arv, där konstnären Mats Wikström finner det lika osannolikt att en människa kan bli nazist som att en ekorre i skogen kan heila. På ett känslomässigt plan har han givetvis rätt. Jag menar, vem har rätten att döma en människa utifrån ras, kön, etnicitet, könstillhörighet eller religion. Enligt lag, inte i det svenska samhället.
Men någon större konstkupp likt den som skedde på Moderna Museet i november 1993, då en städare vid åtta tiden den 8 november upptäckte att taket till museet var uppsågat och att ett antal tavlor har stulits, är inte konststölden på Konsthallen rubrikmässigt. 1993 larmades museiledning och polis och efter bara några minuter är polisen på plats. Då saknades fem tavlor och en statyett av Pablo Picasso samt två tavlor av konstnären Georges Braque, till ett värde av nästan 500 miljoner kronor.
Är denna stöld större, mer moraliskt avskyvärd, än Konsthallens förlust av konstnären Mats Wikströms bronsstaty? Ja, på ett sätt. Men bara om vi räknar värden som är strikt ekonomiska. Det finns konststölder som berövat allmänheten på underbara upplevelser, men lika mycket bländande verk som köpts som en investering och numer ägs av en grupp förmögna i slutna sällskap. I mina ögon en konstskatt värdig en publik, oberoende ekonomisk, politisk eller social status. Jag menar, konsten är fri! Eller? Vi talar om ett mantra, inte minst den politiska makten vill ge sken av.
Men handen på hjärtat, vad är konst och dess värde? Din och min upplevelse? Självklart i den "lilla världen", men när konstnärer och deras verk blir en vara bland andra varor i nuvarande ekonomiska system, blir plötsligt konsten villkorad. De historiska och samtida förvärv av vår gemensamma berättelse blir en angelägenhet för fåtalet. Dystert? Kanske, men därför är den konstnärliga friheten avgörande för vår framtid. Därför ska ingen stöld ske i våra offentliga rum. Och definitivt inte på Konsthallen i Luleå.