Medielandskapet förändras, jo, men jag läser fortfarande böcker. Sedan nästan fyrtio år recenserar jag dem också och fast detta är ett yrke är det fortfarande en lust och en upplevelse. Och en stor tacksamhet, att det alls var möjligt, den ständigt överraskande brevlådan, de bastanta kuverten, känslan att flyta fram i bokfloden och att den aldrig är densamma. Kroppen är snart verkligt gammal, läsningen är ständigt ny.
Ser nu att en podd vill utse ”årets sågning” för litteraturkritiken, nåja, samtidigt lägger jag bort Aris Fioretis bok om Vladimir Nabokov, den väldige som förblir i rubrikerna för sin ”Lolita”. Fioretis är beläst som få, elegant skuren både i profilen och texten. Det är läsning, det är njutning. Hans meningar lyfter, hans stycken flyger.
Nabokov är ingen personlig favorit, ”Lolita” är skickligt hantverk men etiskt sunkig, pedofilanstruken. Men Fioretis färd genom liv och skrivande hos denne ryss-amerikan är fantastisk, lärorik, intelligent och så detaljerad om detta livsöde från ett grymt 1900-tal att den blir rent spännande. Så jag läser vidare.
Fioretis lärdom stänger aldrig dörren om sig. Det är detaljerna, som detta att Nabokovs far sköts ihjäl 1922 när han försökte skydda en tidigare rysk utrikesminister från Kerenskijregeringen som utsattes för ett mordförsök i Berlin. En monarkistisk galning ville skjuta en medlem av den enda hoppfulla regering Ryssland haft under 1900-talet eftersom han älskade tsaren. Ryssland sammanfattat, gå baklänges från Putin och lyssna; samma skott, olika lönnmördare.
Fioretis är betagen av Nabokov och jag blir betagen av hans känsla. Då är det litteratur, då är det läsning, då läser vi vidare. Skrivsättet kallas essä, det har ingen riktig avsikt, det tänker högt och låter kanske som när man pratar med en god vän, intensivt, roligt, hoppigt. Det kan bli långt också, det gör ingenting. Jag kunde skriva om blyertspennan också, eller om det där med Nabokovs ryggrad, som är bokens titel. Men då blir det väldigt långt.
Ja, medielandskapet förändras, det påpekas ständigt fast vi redan märkt det. Vi öppnar istället boken och läser vidare. Kanske om ett livsöde från ett grymt 1900-tal.