Vill ni veta varför jag röstade på Fi? Jo, för att de gick (och går) till val på strukturella frågor i stället för samma eviga ältande som alla andra: en krona till på lönekontot, ett skatteavdrag här, en promille mindre utsläpp i just den där insjön. Och så vidare. Jag har efter någotsånär moget övervägande (någotsånär: jag är inte särskilt smart eller mogen annars, alltså) kommit fram till att jämställdhet och antirasismen är en förutsättning för att minska klassklyftorna, och att man måste gå den vägen för att komma åt de problem som socialismen helt riktigt belyser och har belyst. Feministiskt initiativ vill se strukturella förändringar, normbrytande, först och främst.
Jag är ju anarkist, men samtidigt inte helt och hållet världsfrånvänd. Jag menar, anarki är en utopi, jag vet. (Och jag har inte tid eller lust att förklara det här för såna som tror att anarki är samma sak som kaos, ni som tror det får läsa på). Men socialism är eller borde i alla fall vara ett realistiskt alternativ. En möjlighet. (Och i samma anda som i parentesen ovan: kom inte dragandes med Nordkorea och Sovjet och det, det är inte det jag menar begriper ni väl, jag tycker inte om diktaturer. Läs på, kära ni.)
Men. Det här är såklart också en anledning till SD:s och övriga brunskjortors vidriga segertåg genom Europa och EU. Vänstern, för att klumpa ihop en hel massa politiska åskådningar, har alltsedan Sovjetunionen imploderade och Berlinmuren revs bett om ursäkt för sin blotta existens. Och käbblat inbördes om vem som gjorde mest fel. Och till och med låtit begreppet socialism helt självklart glida över i betydelse och bli synonymt med kommunism och proletariatets diktatur. Vänstern har förskräckt dragit sig in mot mitten, blivit alltmer klassiskt liberal. Det vill säga höger. Och där fanns ju redan den traditionella, den demokratiska, högern. Och där har man tjafsat om sakfrågor och skattesatser medans alla andra gäspat, kollat på klockan och till sist gjort en fransk sorti ut åt antingen höger eller vänster.
Nationalismen, hur vidrig den är, har den populistiska fördelen att den är nog allmängiltig. På samma sätt som socialismen var i fordom, på exempelvis 70-talet. Man vill ju kunna vara något. Kalla sig något. Höra ihop med andra. Det är ju enkel psykologi. Och då har nationalismen, detta fruktansvärda feltänk till tanke, blivit just det. Och alltmedan vänstern, den traditionella, folkrörelsevänstern och socialdemokratin tjafsar med exempelvis moderater om vilka som är mest, eh, moderata. Så samlas vi, som fan inte står ut med rasismen och orättvisorna längre, kring feminismen i stället för socialismen. Och jag menar inte på en fläck att det skulle vara något dåligt. Tvärtom tror jag att feminismen (och miljörörelsen) är det enda rätta, den enda vägen att gå. Jag tror att man måste ge upp mitten. Ingen vill vara där. Vi måste välja nu. Inse att det som inte är vänster är höger.
Vi måste välja vänster, allt annat är en eftergift till rasismen, till sexismen och gud förbjude, ännu värre. Ett EU-val där nazister tar sig in i den europeiska maktens korridorer kan inte få oss att ge upp. Mittenalternativet är inget alternativ längre. Det kapitalistiska/patriarkala systemet har ingen framtid. Riv ner, bygg nytt.