Helst vill man därför vända sig bort, citera gamle Tegner från 1816 och tänka på någonting annat:
Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.
Tvåhundra år senare sätter varenda världshärskare pistolen mot moder Jords febriga panna och hotar med exakt samma beprövade misslyckanden: våld, lögn och girighet. Och mitt i de privata grubblerierna och hostattackerna ser jag att den rikslikande tidningen tröstar oss med att astrologin är både vår samtid och framtid. Den individanpassade individens val nämligen, hen som tror sig styra livet med självutveckling, kärleksliv, vabbande, karriär och helt vanligt vardagsliv ifall det sistnämnda alls kan rymmas. I planeternas lägen får vi kunskap, i stjärnerörelsernas vilja. Neptunus befinner sig i hemmatecken, framtolkad av appar och algoritmer. Gud så dumt.
"Vem rider så sent på sin svarta häst? I natten droppar det blod." Gruvliga rader startade dikten 1816, Tegnérs sinnelag var inte det bästa, Europa var i reaktionärt bakvatten efter Napoleon och mjältsjukan plågade honom redan. Allt var en trasa. Dikten blev tydlig, alltså bittert ironisk och den citeras fortfarande. Men vad den säger är förbluffande enkelt; du deltar i ett hemskt skådespel, replikerna är inte längre dina och scenen kallas verklighet. I minnet har du ackumulerat smärre insikter, i sinnevärlden härjar dumhetens demoner. Då är det dags att börja fundera på tyska kurorter. Kunde deras vila hela Tegnér borde de duga åt icke-biskopar även.
Vi lever i idéernas ruinlandskap. De stora tankebyggena från Tegnérs 1800-tal har räckt länge nog, nu återbrukas de i tröstlösa repriser av zombieliknande företrädare. Liberalismens själlösa arrogans utmanas av nationalismens hjärndöda reaktion. Inför klimatkrisens globala frågor kommer inga svar alls från politiken, inte ens från Annie Lööf. Utopiernas glöd är en brasa som ingen längre kan hitta och snillenas akademi är en garderob full av lik.
Ingen ny världsande rider genom Europa eller världen på sin springare; vålnader och spöken vinner valen, förnuftet hotas av ständiga åtal, själva ironin har förlorat sin udd. Vad gör man med de dagliga orden när ordsabotörerna härskar? Vänder åter till sysslor som var en tröst förr, och tänker att de är en tröst nu också? Letar sig fram till klassikerna, men nu i skymningsglöden, och låter sig överraskas av en och annan nykomling. Återvänder till orden, för där finns människorna, för att se om de tillsammans vill göra tjänst igen.