Krönika
Så med de uppmuntrande orden i ryggen tänker jag att årets första krönika får handla om just detta. Klimatet. Om tillståndet på den ensamt svävande himlakropp vi människor kallar vårt hem under vår stund på jorden. Jonas Anderssons fokus låg på industrins ansvar och agerande. Men hur är det med vårt personliga ansvar?
Naturen som existentiellt fenomen blir så påtaglig när jag utanför köksfönstret ser små dunbollar i form av blåmesar, ömsom stå på ena benet och ömsom på det andra, slita med sitt solrosfrö för att få i sig lite värme i den 34,7-gradiga kylan. Hjärtat blir sprängfyllt av medlidande och tankarna cirklar runt möjligheten att montera en värmelampa i syrenen ovan fröautomaten. ”Skärp dig!”, säger sambon och ler sen vänligt över mina Disneypräglade Stockholmsfunderingar. ”Lägg du ut frön bara, fåglarna har varit med förr”. Men vad sjutton gör man när det i engelska The Guardian presenteras en rapport om att ”hotet mot jordens alla livsformer är så påtaglig att det är svårt att riktigt förstå även för forskarvärlden”. Även David Attenborough varnar i sin senaste bok för massutrotning och klimatkollaps. Ord och inga visor.
Förändring är alltså av nöden när vi själva som art formar verkligheten. Sedan 1960 har vår totala konsumtion tredubblats. Kläder skänker självkänsla och svensken köper i snitt 50 plagg per år. En tredjedel blir dock hängande i garderoben utan att ens användas! Och klädindustrin i världen släpper ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten tillsammans (enligt FN). Sen har vi det eviga käbblet mellan veganer och ”köttetarianer” där svaret kanske mest handlar om vikten av att handla lokalt. Biff från Brasilien, avokado från Peru och måste ICA och COOP sälja mjölk från Skåne – allt i den heliga valfrihetens namn? Skogen – den växer med 120 miljoner kubikmeter årligen medan endast 90 miljoner avverkas, 70% av vår landyta är skog. I Växjö har kommunen satt som mål att 50% av nybyggda flerbostadshus skall uppföras i trä. Gör gärna ett besök – alldeles vid tågstationen står ett magnifikt trähus i flera våningar.
Hur ska vi i nordlig nejd tackla de här utmaningarna? Halva året pulsar vi omkring i djup snö och har fullt sjå med att hålla kåken varm och inte frysa häcken av oss. Dock; ”det är aldrig för sent att göra så mycket som möjligt.” som miljöpartisten Pär Holmgren lär ha sagt.