Vårt kollektiva minne är förfärande kort

Nyligen högtidlighölls minnet av Auschwitz befrielse för 75 år sedan - den mest emblematiska av de platser där nazisterna iscensatte vår nutidshistorias i särklass värsta brott.

Kristallnatten inträffade den 9 november 1938. Bilden till vänster visar en synagoga i Berlin som brinner, och till höger krossade butiksfönster i judiska affärer i Berlin.

Kristallnatten inträffade den 9 november 1938. Bilden till vänster visar en synagoga i Berlin som brinner, och till höger krossade butiksfönster i judiska affärer i Berlin.

Foto: FLT-PICA

Krönika2020-02-17 09:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Krönika

Ett folkmord i industriell skala mot judar, romer, homosexuella och oppositionella som det är vår skyldighet som efterkommande att minnas och inte minst reflektera över.

Att minnas och lära av historien är en tanke som omhuldas av de flesta av oss. Men vad innebär det? Jag minns själv när jag i samarbete med Forum för levande historia på 1990-talet sökte formulera frågeställningar kring detta i det material kring film som jag arbetade med. Hur uppstår empatisk kunskap? Hur skapar man inlevelsefull förståelse och bygger broar mellan människor, händelser och generationer? 

Och jag tänker på hur man bearbetat detta i dagens Tyskland där förutom museer och installationer, varje gatstump och minsta torg i Berlin har minnesplaketter över Förintelsen, såväl platser för illdåd som ställen där motstånd hade formerats, så kallade ”gedenkstette". Samtidigt har Österrike intagit en närmast motsatt ståndpunkt när man verkar göra allt man kan för att utmåla sig som nazismens första offer. Detta trots att de var få som jublade lika högt och deltog lika intensivt under ”Kristallnatten” den 10 november 1938, den av nazisterna regisserade ”folkliga vrede” som resulterade i hundratals nerbrända synagogor och krossade och fegt plundrade ”judiska” affärer. Det var den totala skammens stund på jorden och själva förspelet till gaskamrarna i Auschwitz, Sobibor, Treblinka med flera förintelseläger.

Ett land som förstås mer än något annat bör ha lärt av historien är staten Israel, ett numera djupt polariserat land vars utveckling mot ren apartheid på senare tid känns bedövande sorglig. I likhet med Polen och Ungern tummas det rejält på de demokratiska institutionernas integritet. Och Nationalstatslagen som klubbades i Knesset 2018 tillskriver den judiska majoriteten i landet företrädesrätt inom en rad områden på bekostnad av den arabiska minoriteten som ändå är 21%. De lagvidriga bosättningarna definieras där som en ”nationell angelägenhet” vilket svårligen kan uttydas som annat än att ockupationspolitiken av palestinska områden på Västbanken och i Gaza har staten Israels välsignelse. Och världen ser lika förstrött på idag när palestinier förnedras och motas bort från de hus de bebott i generationer, som världen reagerade den natten 1938 då de judiska församlingarna med all rätt ropade på hjälp.

Världen är förvisso en cynisk plats. Och minnet är förfärande kort.