Mest rasade de mot att panelen hävdade att det finns en tendens att den unga litteraturen anno 2019 ska vara präktig, duktig och pedagogisk. En del av författarkåren blev kollektivt förorättad och avfärdade det hela som en myt.
Härmed anhåller jag om att framföra en annan uppfattning, och jag lutar mig mot Svenska barnboksinstituten som konstaterar att 2018 års böcker gick i aktivismens tecken. Och jag är tämligen säker på att detsamma gäller även övriga barnkulturgenrer, om man skulle göra en genomlysning. Varför då dessa bakutsparkar? Jo, det kan vara svårt för en kulturskapare att erkänna att ens arbete är instrumenellt snarare än konstnärligt, att det man trodde var utmanande och nyskapande i själva verket var mainstream.
Jag har själv försörjning av diverse Skapande skola-projekt och är direkt beroende av diverse påsar med kulturpengar, men jag är ändå beredd att bannlysa varje kulturupplevelse i för- och grundskola med tillhörande workshop om identitet, utanförskap, miljö, normkritik, tolerans eller något annat lika beskäftigt. Jag skulle välkomna ett totalförbud för alla former av karaktärsdanande aktiviteter från kulturarbetare riktade mot samhällets unga medborgare.
Är du skådespelare? Nej, handelsresande i politisk pedagogik. Författare? Nej, pseudoliberal lobbyist. Dansare? Nej, frilansande moralpredikant.
Låt oss få ett enda barnkulturprojekt som inte är utformat för att passa in i Kulturrådets pretentioner och Skolverkets värdegrundsplattityder. Låt ungarna kolla på en föreställning och gå därifrån som vandrande frågetecken, utan att ha begripit en enda vettig sak. Låt dem läsa en bok utan att samtalen efteråt utgörs av instuderingsfrågor från tillhörande lärarhandledning. Låt skådisarna spela sin pjäs och sen åka vidare till nästa gig, utan att workshoppa sönder upplevelsen genom själsdödande post-it-lappar och ankelgrunda värderingsövningar som i händerna på en lekman riskerar att bli en lektion i praktisk mobbningskunskap. För förutom att kultur inte i första hand har sitt existensberättigande genom att vara ett pedagogiskt redskap så är kulturutövarna sällan pedagoger. De är utbildade i kreativitet och skapande, inte i att hantera, samtala med och utbilda elevgrupper. Lika lite som lärarna förväntas kunna dansa ekvationer eller spela kongruensböjning på piano, lika lite bör kulturutövarna förväntas kunna hantera en pekpinne.
Jag är ganska mätt på nyttigheter enligt tallriksmodellen även om jag förstår värdet av fibrer och vitaminer. Barn- och ungdomskultur är inte havregrynsgröt och grönkål. Men varifrån kom alla förklädda socialarbetare som tycks ha stormat de fria konsternas scen? Det krävs mer än en piercing för att kamouflera en prussiluska.