Å andra sidan: om småbarnstiden och de tidiga skolåren istället har konstituerats av barnets storhetsvansinne och föräldrarnas uppenbara oförmåga att bygga en tjänlig lådbil, kan mellanstadieåldern medföra en välkommen jämkning. Plötsligt räknas kunskaper och erfarenheter som jag faktiskt besitter. Kompisbråken, kärlekstörsten, ensamheten, mörkerskräcken. Det kan vara ganska smärtsamt, men också märkvärdigt läkande, att betrakta nutida barn genom ett raster av personliga minnen. Och jag undrar om glappet någonsin är större mellan idealbarndomen och den barndom som i själva verket försiggår, än i tio- till tolvårsåldern.
I vuxenböcker framställs vanligen dessa närapå-tonåringar som betydligt mer medvetna och förhärdade, men också mer utlämnade och otrygga, än tweenies i barnböcker.
Lise Indahls och Olga Nycanders "Du får vara hund : tre berättelser om kärlek" är en illustrerad novellsamling för mellanstadieåldern. Inledningsnovellen ”Hålla ögonkontakt utan att stirra” handlar om Elli och Cissi som går i femman och är kära i samma kille. Situationen bäddar för drama, och visst uppstår sånt, men inte efter en förutsägbar vuxenmall där svek och konkurrens är en given del av intrigen. För Cissi och Elli är det ett skräckscenario snarare än en förhoppning att den mörklockige Jannis Serrano ska bli kär i bara den ena av dem:
”Det är en fördel att vara kär i samma, då har man det gemensamt. Vi tänker på honom tillsammans och förstår precis hur den andra känner.”
I den andra novellen, betitlad ”Kärlekspanik”, funderar Frans Larsson på hur det ska bli om han i framtiden gifter sig med klasskamraten Agnes:
”Kanske att hon just har avlivat en sjuk katt och sitter där vid köksbordet och känner sig nedstämd, då ger jag henne extra ketchup på makaronerna. Men jag tror inte att vi skaffar barn. För jag vill inte visa mig naken. Jag gör det inte!”
Min snart elvaåriga dotter finner dessa noveller outhärdligt pinsamma och ber mig att omedelbart återlämna boken till biblioteket. Synd på så rara ärtor, tänker jag samtidigt som jag lägger in en bevakning på den sjätte boken i "Seawalkersserien" – "I Pytonormens grepp". Katja Brandis succéböcker om tigerhajen Tiago må ligga ganska långt från min personliga litteratursmak, men tweenien har spänt ögonen i mig och berättat att alla böcker om verkligheten, och alla författare som inte skriver i första person singular, är värdelösa. Jag sa emot såklart, men insåg att min samlade erfarenhet av litteraturstudier, bokproduktion och kritikeruppdrag vägde lätt. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle lyssna på mig. Jag som inte ens kan bygga en lådbil.