Smaka på det påståendet: Kleptomani är ganska nyttigt. Burraus versrad smakar ägande för mig. Att sudda ut gränsen mellan vad som är ”ditt” och vad som är ”mitt”. Ett rebelliskt påstående i ett samhälle som premierar just konsumtion och ägande. Raden får mig även att tänka på motsatsen till detta.
Får mig att tänka på dig, Annie Lööf. Du som vill luckra upp allemansrätten i och med förslaget om stärkt äganderätt av skog och mark, och avskaffa kravet på strandskydd. Det viktigaste för Centerns ledare tycks vara ultimat äganderätt. För, vem vill inte slippa jobbiga mormödrar som plockar svamp på ens mark. Slippa ta hänsyn till djur och växters ekosystem vid strandbrynet. Slippa jobbiga lagar om att man inte får bygga för höga hus vid stranden eftersom det skymmer utsikten för övriga bostäder i området.
Centern vill kultivera en girig form av ägande där den som äger inte ska behöva ta hänsyn till andra människor, djur eller natur. Ett ägande som likställs med makt. Skulle alla i stället vara kleptomaner blir ägande inte lika viktigt. Lika fort som du fått något så kan du mista det, lägger man då för mycket vikt vid ägandet i sig blir det en själslig fara i att äga.
I Tove Janssons Kometen kommer står de små figurerna i en affär och intresserar sig för dess olika fynd, medan Sniff äter upp alla bjudkakor och saften som står framställd.
Snusmumriken ögnar ett par byxor han vill äga. När figurerna ska betala inser de att ingen av dem har pengar, och Snusmumriken lämnar tillbaka byxorna med motivationen att ”förresten är det inte bra att äga för många saker”.
Aristoteles var tidig med att påpeka att girighet är farligt för människan och menade att det försvagar ens karaktär. I efterhand har han inspirerat den katolska kyrkans ”de sju dödssynderna”, men där kyrkan menar att Gud kommer straffa dig för dina synder gör Aristoteles drar en väsentligt annorlunda slutsats: synderna eroderar dig från insidan och det leder till döden av god karaktär. Jag tror det är det Snusmumriken syftar till när han lämnar igen byxorna, och varför den glupska Sniffs hetsiga ätande slutar med att han kräks över hela golvet och förstör en matta. Sniffs förblindade habegär, liksom Lööfs egoistiska form av ägande, orsakar skada för den som roffar åt sig och för de runtomkring dem. Girigt ägande är livsfarligt. Kleptomani, å andra sidan, är ganska nyttigt.