På förekommen anledning räknade ihop mina högskolepoäng och kom upp i ett högre antal än jag ens har användning för. Jag har till och med lyckats få 7,5 hp i dans, men utöver det har jag ägnat mig åt humaniora och pedagogik. Som en av få författare nu för tiden har jag förvånansvärt nog inga kurser i kreativt skrivande. Det där med skrivandet är annars en sak som lätt imponerar på andra. Jag skulle inte säga att det är lätt att skriva böcker, men jag tänker väldigt ofta på förmågor som jag önskar att jag hade men inte har. Det är oftast talanger av praktisk natur där min kompetens brister. Handarbete, och särskilt avancerad stickning och virkning framstår som ren magi. Att jag själv kan traktera stickor och virknålar hjälpligt ökar bara min fascination inför flätor, hålmönster och spetsar. Samma sak med musicerande. På väggen där hemma hänger en eller två gitarrer som ett ständigt dåligt samvete eftersom jag aldrig tycks komma längre än till Jag är fattig bonddräng på tre ackord.
Ibland ägnar jag orimligt mycket tid åt att fundera på allt jag inte kan, till exempel sådant som en kvinna i min ålder borde kunna. Som smink. Jag har alltid varit rädd att det ska bli som i den där låten av Joakim Hillson ”ju mer du kladdar, ju mer du sabbar”. Men så står man en dag framför spegeln med grått hår och känner sig färglös och tänker att det är lite synd att man inte har några högskolepoäng i ögonskugga. Om det nu ens kallas ögonskugga nu för tiden. I min nya ungdomsroman skrev jag att huvudpersonen använder täckstift fastän det visst ska heta concealer. Tur att det finns allmänbildade redaktörer. Inom kompetenszonen flärd och fåfänga har jag också brister när det gäller diverse tänger. Hur svårt kan det vara att snurra upp några hårtestar på en locktång? Att snurra ur och dessutom frammana lockar är åtminstone omöjligt. Varje försök slutar med ett värre resultat än innan stylingattacken
Mina kunskapsluckor finns annars inom vitt skilda domäner. Ägg förstår jag mig inte på. Koka ägg går bra, och äggröra. Men trots decennier av övning blir det stresspåslag av tanken på att servera stekta ägg. I en av mina böcker skulle den 11-åriga huvudpersonen lära sig steka ägg av sin fosterbror och både förläggare och redaktör påstod att det inte var trovärdigt, för barn i den åldern kan laga mer avancerad mat än så. Det är en av få gånger jag ignorerat förlagets invändningar med förklaringen att min egen dotter inte kunde steka ägg. Ibland är det helt okej att skylla på sina barn, eller att bara tiga och le. Som när dottern gick på sjuårskalas, sträckte fram presenten och mamman sa: ”Åh har du slagit in presenten själv? Vad duktigt.”