Varför har döden en sådan liten plats i vardagen?

Vi har en norrbottensgård som har varit i vår släkt i ungefär 200 år. Dess garderober och lådor är ett arkiv över livet i Norrbotten.

Krönikören Maria Gotfredsen skriver om behovet av att bära sorgen på kroppen.

Krönikören Maria Gotfredsen skriver om behovet av att bära sorgen på kroppen.

Foto: Thierry Charlier

Krönika2021-07-31 16:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Som barn brukade jag gå på upptäcktsfärd genom huset. På en vägg hänger en gammal karta över ett Norrbotten som är fyllt av öar. Under en kökssoffa hittade jag blå rullgardiner, mamma berättade att det är mörkläggningsgardiner från andra världskriget. Ett av de mest kusliga minnena är ett fotografi jag upptäckte i en byrålåda i köket. Svartvitt, taget med en sådan kamera med lång slutartid som får personerna i bilden att se onaturligt stela ut. Fast, var inte dessa personer extra stela? Och varför har de inte ögonen öppna? Jag vände mig till mamma som meddelade att det är ett dödsporträtt. En kall kår gick genom min barnkropp och jag stoppade ner den i byrån igen. 

"Det är för att ha ett minne av dem", sa hon till mig. Mamma fortsatte att berätta att hennes första möte med döden är när hennes moster dog. Hon var fyra år och minns fortfarande hur de lagt mostern på lit de parad här i salen, med vit svepning och en amaryllis i famnen. När mammas moster dog fäste mormor ett svart sorgband på kragen av mammas kappa, som hon sedan fick bära i ett år. 

För några dagar sedan var det 17 år sedan min pappa dog. Jag var 14 år. Ganska snart efter han gått bort färgade jag håret svart och började bära svarta kläder. En dag gick jag förbi två äldre damer som förfasades över mina kläder. "Svart, svart, svart! Det ser ut som hon sörjer"! De ropade högt, så jag skulle höra. Och jag tänkte att det är ju precis det jag gör. Det var omedvetet från början, men jag ville bära sorgen på kroppen. När jag såg Italien-Wales matchen på TV bar de sorgband till minne av den före detta anfallaren Giampiero Boniperti och det slog mig hur synd det är att döden inte tar en liknande plats i den svenska vardagen. För unga Maria hade det nog varit skönt med en rit kring det som annars är så svårt att uttrycka. Efter matchen ringde jag mamma, och hon tillade att sista gången hon bar sorg var i form av sorgslöja. 1968, hon var 15 år. "Kanske slutade man bära sorgkläder av sociala påtryckningar", säger hon i luren, människan tenderar att göra riter som ska hjälpa henne till lagar att kuva sig under. 

Kartan över Norrbotten har ritats om. Sedan vår Norrbottensgård byggdes har seder och liv kommit och gått. Även landskapet har förändrats. Men, hur annorlunda det än ser ut är det samma plats. En plats att sörja? Det tycker jag inte. Men en plats att minnas.