Astrids lag innebär också att detta kommer att vara en av mycket få gånger som partiledaren överhuvudtaget närmar sig kulturområdet. Kultur har aldrig varit en valfråga i Sverige. Kanske är det just därför som politiken uppför sig så nervöst när den kommer på tal. Trevar efter det absolut säkraste kortet.
Men hur kommer det sig egentligen att vi inte pratar om kultur? Vi vet ju att kulturen bland annat är drivande vad gäller stadsutveckling. Människor flyttar inte längre till nya orter enbart för att få jobb. Eller för att barnomsorgen är bra. Viktigare är numera hur attraktiv staden upplevs vad gäller den fysiska miljön och stadslivet. Hur dynamiskt arbetslivet är och om staden upplevs som öppen – det vill säga att det är möjligt för nya människor att känna sig välkomna där. För alla dessa saker är kulturen det absolut viktigaste kittet. Det är den vi borde börja prata om eftersom det är den som är nyckeln till att skapa ett öppet klimat och därmed i förlängningen också en bättre arbetsmarknad i våra städer. Här finns hur många saker som helst att diskutera, men Astrid Lindgren är naturligtvis inte en av dem. Emil eller Pippi kommer aldrig att vara svaret på hur vi utvecklar städerna. Det är medierna som tillsammans med partierna och väljarna avgör vad valrörelserna handlar om.
Partierna genomför opinionsundersökningar och gör utspel i de frågor som verkar viktiga för väljarna. Mediernas nyhetsrapportering följer ungefär samma logik. Väljarna får i sin tur kunskap om både opinionsundersökningarna och om utspelen via medierna. Deras reaktioner, åsikter och tankar kring rapporteringen leder till nya analyser och opinionsundersökningar från partierna. 2018 innebär den här komplexa cirkelrörelsen att vi pratar om vård, invandring, skola, klimat, integration och trygghet. Alla inblandade kan vara fullständigt säkra i övertygelsen att kultur inte kommer att bli en valfråga i år. Och på köpet missar vi debatten om ett av de viktigaste stadsutvecklingsämnena.
Så var ligger skulden? Tja, politiken är responsiv till sin natur. Den svarar – supersnabbt – på vad den upplever som väsentliga frågor från en bredare allmänhet. Tänk bara på när Göran Persson plötsligt blev feminist eller när Fredrik Reinfeldt började prata om fildelning. Men när inte medierna ställer frågorna, blir det tyst. Medierna sätter agendan för mycket av det som sägs under en valrörelse – men också för det som inte sägs. Vi kan inte nöja oss med en mediebevakning som behandlar kulturfrågorna som om de vore något slags lifestyle-mysfaktor i ett inredningsreportage. De är alldeles för viktiga för det.