Mellan Halloween och Allhelgona läser jag berättelser om spöken. Det är mitt guilty pleasure, mitt hemliga nöje. När dimman sänker sig om hösten, när september blir oktober som blir november, då läser jag spökhistorier när andra människor sover. Här har jag huggit ut en plats där jag kan vara och frodas. I mörkret och dimman.
Spökhistorier skiljer sig från andra former av skräck. Där monster och demoner bär med sig vår osäkerhet inför det okända och omänskliga är spöken oss blott alltför välkända och mänskliga. I grunden till varje spökhistoria finns en mänsklig tragedi som lever vidare i döden. En älskad som går bort, en ensam människa som dör, psykisk sjukdom som dröjer sig kvar i mörkret. I den longitud där våra rysningar bor minns vi vad vi förlorat. I dunkla vrår, gamla hus och på mörka hedar är det våra minnen från en annan tid som spökar för oss i dimman.
Det är ingen slump att Allhelgona och dess keltiska motsvarighet Halloween förknippas med spöken. Vid dessa högtider till de döda står spökena oss som närmast. Det som en gång var ett sätt att hantera minnen av de döda har blivit en genre som följt oss in i sekularitet och modernitet. Döden är ett livsvillkor vi varken rått på eller besegrat. Därför förvandlar vi den till en konst som alla känner igen.
Så läser jag därför mina spökböcker när hösten går mot vinter. Jag repeterar gamla klassiker som Algernon Blackwood, Poe, Sheridan Le Fanu och Henry James obligatoriska ”Turn of the screw”, den moderna spökhistoriens ursprung. Moderna klassiker som ”Woman in black” av Susan Hill och ”The haunting of Hill House” av Shirley Jackson. Jag sväljer nyare varianter såsom John Boynes "This house is haunted", med den galna modern som i sin traumatiska besatthet ska skydda sina barn till varje pris, även i döden. Jag slukar den skotska "The Pine" av Francine Toon där en tioårig tjej sörjer en försvunnen mor samtidigt som en spöklik kvinna vandrar i bygden. Ingen som sett henne minns att hon varit där. Överallt berättelser där trauman och tragedier hemsöker oss när dagen blir till natt. Det kusliga handlar om minnen och sorg.
Spökhistorier har gått från att vara på modet till att bli klyschor och därför är de flesta varandra lika. De gamla herrgårdarna har gått ur världen och blivit till teaterscen. Ändå finns något där, något obevekligt, odödligt och tidlöst. Något mänskligt.
Halloween blir Allhelgona, Allhelgona passerar med slocknande ljus. Jag läser mina spökhistorier när novembermörkret djupnar. Våra spöken kommer inte till ro. Vi bär dem med oss i våra minnen.