Krönika

Nätternas förborgade och ofta ologiska världar har alltså åtminstone detta, den tickande klockan, gemensamt med vardagslivet. 

I datorspelsammanhang står förkortningen RTS för realtidsstrategi, en spelgenre som härmar verkligheten i det avseendet att omgivningen inte upphör att existera och reagera medan du avancerar med dina trupper, jagar orcher eller vad som nu är spelets huvudsakliga uppdrag. I motsats till turordningsbaserade spel, vars upplägg påminner mer om schack, kan RTS-spelaren när som helst agera. Eller för den delen välja att göra ingenting. 

 ”The Longing”, översatt längtan i bestämd form, är namnet på ett förhandsomsusat spel som släpps i dagarna. Med sina extremt öppna premisser kan ”The Longing” fungera som ett lackmuspapper för varje spelares innersta natur, eller som en experimentverkstad för oprövade drömmar. 

Som titeln antyder går spelet ut på att längta till, eller åtminstone vänta på något. Närmare bestämt att Kungen ska vakna i det underjordiska system av gångar och grottor där den djupt ensamma A Shade, Skuggan, bor. I 400 dagar ska kungen sova och från det att spelet startas räknas tiden ner oavsett om spelaren är aktiv eller ej. Det är alltså teoretiskt möjligt att sätta igång timern, lämna Skuggan åt sitt öde och återkomma efter drygt ett år för att se hur det slutar. Men mer meningsfull blir förstås upplevelsen för den som ger sig själv, eller sin skugga, en uppgift. Det går att förbättra Skuggans dystra hemvist med konst och prydnader. I bokhyllan finns titlar som "Moby Dick" och "Så talade Zarathustra", läsbara på riktigt, och det enorma grottsystemet kan naturligtvis utforskas eller utvidgas med hacka. Kanske är det rent av möjligt att fly? Men då får spelaren räkna med att avsätta ett par veckor åt att vänta på att mossa ska växa sig mjuk nog att landa på efter ett hopp från hög höjd, eller att vattendroppar från taket ska fylla en djup grop så att det blir möjligt att simma över den. Skuggan är tyvärr ingen vidare klättrare. Hen går i maklig takt och låter sig inte påskyndas av några simpla kortkommandon. 

Kanske är ”The Longing” ett symtom på samma existentiella övermättnad som får den namnlösa berättaren i Ottessa Moshfeghs roman ”Ett år av vila och avkoppling” att försätta sig i kemisk sömn i ett års tid. Kanske längtar vi efter att låta timmarna ta den tid de tar. Så som i drömmen.