NÀr min kompis man inte ville skaffa barn anmÀlde hon sig till en crawlkurs. Jag kommer att tÀnka pÄ detta mycket resoluta bearbetande av sorg och besvikelse nÀr jag lÀser "Simmarna" av Julie Otsuka som kom ut pÄ svenska tidigare i Är.
Julie Otsuka Àr mest kÀnd för romanen "Vi kom över havet" (2011) dÀr hon skildrade japanska kvinnor som skeppades till USA som postorderfruar i början av 1900-talet.
I "Simmarna" Àr sammanhanget mindre. BerÀttelsen kretsar runt en simhall och dess stammisar. Simhallen med alla sina oskrivna regler (glöm inte att knacka grannen pÄ hÀlen nÀr du simmar om) blir som en metafor för livet och all galenskap som vi uppehÄller oss med. Vad göra nÀr ens man inte vill ha barn? Ta crawlkurs. Vad göra nÀr det gÄtt ett Är sedan du fick sparken och inget nytt jobb har dykt upp? GÄ till badhuset och simma dina lÀngder. Ta tillbaka normaliteten, kraften i att du flyter i vatten Àven om det i övrigt kÀnns som att du hÄller pÄ att drunkna. För pÄ badhuset gÀller inga andra hierarkier. Du Àr den snabba simmaren Àven om du utanför badhuset inte har en enda person som ringer nÀr du fyller Är.
"Simmarna" Àr inte bara en roman om simning utan Àven om Julie Otsukas demenssjuka mamma. Mamman som var en av de dÀr simmarna pÄ badhuset men som inte lÀngre kommer dit. I ett av kapitlen rÀknas allt mamman kommer ihÄg och allt hon inte minns upp och visar hur skevt det dementa minnet Àr. Liksom badhuset saknar det de hierarkier som vi Àr vana vid. NÀr berÀttaren, eller Julie Otsuka, tar med sin nya kÀrlek hem till mamman kommer hon ihÄg att ta hans jacka och bjuda honom pÄ kaffe och kaka. Hon kommer dÀremot inte ihÄg hur man gör kaffe eller hur man skÀr upp kaka.
I ett senare kapitel har mamman kommit till demensboendet Bellavista och med bruksanvisningens kĂ€nslobefriade och upprĂ€knande ton beskrivs hur en mĂ€nniska sakta men sĂ€kert förlorar sin identitet och institutionaliseras. Precis som pĂ„ badhuset spelar det ingen roll om man har varit busschaufför eller professor i engelska innan man kom dit. Ingen bryr sig. "För det enda som spelar roll pĂ„ Bellavista Ă€r vem du Ă€r nu." Den huvudsakliga uppgiften för patienterna under sin vistelse â som de ofta tror Ă€r tillfĂ€llig â Ă€r att vĂ€nta. VĂ€nta pĂ„ att medicinerna ska börja verka, vĂ€nta pĂ„ förmiddagsfikat, vĂ€nta: "pĂ„ nĂ€sta samtal frĂ„n din dotter. PĂ„ varje liten vĂ€nlig handling. En hand pĂ„ axeln. En klapp pĂ„ handleden. En kram. (...) och sist men inte minst pĂ„ sömnens underbara glömska."
Julie Otsuka mÄlar upp en otÀckt sorglig bild av att det mesta i livet blir som det blir. Vi kan inte pÄverka det, eller vi gör det inte. Och sÄ en dag Àr festen över. Men mitt i allt sorgligt framtrÀder ocksÄ en osviklig kÀrlek till en mamma. SmÄ viskningar genom texten som nÀr berÀttaren fick vara med nÀr mamman pÄ kvÀllen satte upp hÄret med papiljotter och fick ge henne hÄrnÄlarna en i taget: "Jag ville vara med dig hela tiden."
"Simmarna" Àr som ett lÄngsamtverkande vaccin som fÄr blicken att fastna pÄ ens eget beteende, pÄ alla vardagens smÄ handlingar och uppfordrande muttrar i ditt öra: Ringde du din mamma som du lovat att du skulle? Kramade du dotter innan du gick hemifrÄn? För just det du gjorde eller inte gjorde kan vara det som fastnar i hennes minne den dag nÀr nÀstan allt annat Àr glömt.