Bakgrunden till artikel var ett öppet Facebookinlägg som Mohtadi publicerat – dock utan att nämna Gellert Tamas vid namn. Inlägget spreds snabbt, delades över 1 500 gånger och fick mer än 5 000 reaktioner. När Expressen sedan valde att publicera texten – och att samtidigt namnge Gellert Tamas – blev allt snabbt komplicerat. Inte minst eftersom den utpekade personen visade sig ha en helt annan bild av händelseförloppet. Detta kunde man dock inte läsa i Expressen, som av allt att döma inte ens hade hört av sig till Tamas – utan i Medievärlden, där han också lät hälsa att han nu skulle göra rättssak av Expressens publicering.
Vid sidan av den publicistiska diskussionen om yrkesetik (att höra bägge sidor är normalt hederskodex för journalister), pekar den infekterade diskussionen mellan Lawen Mohtadi och Gellert Tamas – eller åtminstone i alla fall den infekterade diskussionen mellan Expressen och Gellert Tamas – på vilka olika typer av offentlighet vi numera rör oss inom. En stängd Facebooksida är per definition ingen offentlighet. Men om sidan har tillräckligt många följare blir den ju på något sätt en offentlighet ändå. Ett öppet inlägg på Facebook är definitivt en offentlighet. Och om något diskuteras i en öppen offentlighet – då är det väl fritt fram för alla redaktioner att kasta sig i in diskussionen? Eller?
Just denna gräns har redaktionerna brottats med ett otal gånger de senaste tio åren. Är det okej att bara ta en bild eller en video från sociala medier om man betraktar dem som viktiga nyheter? Om detta pågår fortfarande en strid mellan Sara Skyttedal (KD) och Dagens Nyheter, kring bilder som tidningen tagit från hennes Facebooksida och sedan publicerat. Skyttedal, som hittills förlorat tvisten, begärde nyligen resning i Högsta domstolen. Men medan vi lägger ganska mycket krut på att diskutera vilka sorters offentlighet olika sociala medier utgör, borde vi kanske oftare fråga oss hur vi ska betrakta tidningarnas offentlighet. Är den verkligen likadan som tidigare? Historiskt sett har ju tidningarna VARIT offentligheten. Det som stod där, var också allmän kännedom. Idag – med krympande publik och allt effektivare betalväggar, är åtminstone en del av publikationerna på väg att bli något som mer liknar den stora och stängda Facebooksidorna. Om man ändå vill hävda att tidningarna utgör en annan sorts offentlighet, så krävs ju att något tydligt skiljer dem från mängden. Skarpare etiska riktlinjer skulle definitivt kunna vara en sådan sak.