Vad är ett liv i den stora förgängligheten?

Sorgen drabbar oss alla, men hur går man vidare, hur tampas med vardagens lunk när en nära vän gått hädan? Likt Mattis om sin Skalle-Per i ”Ronja Rövardotter” vill jag ropa mot skyarna: Du fattas oss!

Vad är livet? Andreas Hoffsten lever i tomhet efter en vän som hämtade sin livsvisdom i skog och marker.

Vad är livet? Andreas Hoffsten lever i tomhet efter en vän som hämtade sin livsvisdom i skog och marker.

Foto: Kurt Engström

Krönika2019-11-30 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Krönika

Tomheten känns förlamande och sorgen har liksom tagit ett struptag om livet. Och som det heter i Alf Henrikssons dikt; inget är sig längre likt igen.

Det var i skogen, på myrarna, över älvar och sjöar som min vän trivdes som mest, jag tror nästan lika bra som hemmavid. Men det vet vi – alla som stannat till på en kaffetår – alltid hade han ett registrerande öga ut mot naturen. Ty ingenting gick honom förbi. Att gå på jakt tillsammans blev för mig som kommen söderifrån som att kliva rakt ner i barndomens indianböcker. Precis som Hjortfot och Falköga i ”Den siste Mohikanen” kunde min vän läsa av allt som försiggått på de stigar, genom de snår och över de öppna fält som färden nu gick. Hur älgarna fejat och bökat, hur Mickel räv slagit sina lovar, hur björnar och bävrar grävt och gnagt. I skogen hittade han som i sin egen ficka och visste alltid exakt var han var – eller kanske inte alltid förresten? Men det var inget som oroade, skogen var en vän och tids nog kände han igen en tall eller ett röse och så var han på rätt stråt igen. 

Han hämtade inte sin kunskap ur litteraturens värld, vilket inte hindrade att han samlade en bred livserfarenhet om såväl skog och djur som människans väsen. Nog visste han att läsa i naturens stora bok som få andra. Det gav också nyttiga perspektiv på vad lärande i grunden handlar om. Och jag vill gärna tro att den ödmjuka inställning till livet och en alldeles självklar omtänksamhet med sina medmänniskor har med närheten till naturen att göra, som för så många här i Norrbotten. 

Det gamla isländska ordspråket ur Havamal: ”Ett vet jag som aldrig dör – dom över död man” har en kärv oförsonlighet över sig som dånat genom sekler. Det har fått såväl fisförnämt herrefolk som osnutna bonddrängar att våndas i bävan över eftervärldens dom. Men sällan att jag känt mig så trygg med en människas eftermäle som det efter vännen min. 

Vad är ett liv? Ett ögonblicks bloss i den stora förgängligheten. Liknelserna är många och alla ska vi dö. Men ej att förglömma; alla andra dagar lever vi. Nils Ferlin förstod det där; ”… Och dagarna fogas till veckor/veckorna fogas till år./Man skulle ej snärjas av grubbel,/så hastigt som livet går.”