Gläds varje gång åt den gråskäggige idéhistorikern. Det är drygt trettio år sedan första mötet, "Från Platon till kommunismens fall", en vacker färd genom tänkandets historia som fick en artig recension och där inleddes sällskapet. Boken hade redan en allra första upplaga som slutade med Lenin, men nu var det 1993 och Lenin låg bland soporna. Det blev nya kapitel.
Några år senare kom Jakobsbrottningen i ”Modernitetens historia”, alla komplikationerna. Där fanns det vackra citatet av Condorcet, den store samhällstänkaren som blev ett av franska revolutionens offer, ”En dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft”. Det var 1794 och vi kan väl säga att det var en ljusare tid, så skulle ingen formulera sig idag, när tänkandet oftast besegras av tvivlets alternativ och politiken ockuperas av vansinnet ensamt. Förnuftet är nätt och jämt idéhistoria och herrarna över oss lika onda som någonsin.
Så har det fortsatt, boken ”Att se sig själv som den andre” blev något av ett paradigm i en tid som också den verkade bättre, ett rättesnöre för den humanistiska ställningen, att solidaritetens tanke inte var för gammal eller förgäves. Då skulle tiden just slå över till 2000-talet, men Liedmans utrop för den medkännande handlingen blev knappast segerrikt. De svarta ryckte fram.
Någonstans lever Marx hos Liedman, en biografi skrev han 2015, en uppmuntran ur det förgångna. Marx är inte död materia, han är inte Lenin. Har någon sett kapitalismens själ tydligare? Läs följande och betänk det privatiserade paradisets konkursade skolor, dysfunktionella sjukvård och perversa rikedom: ”Den (bourgeoisin) har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärdet och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa friheten allena”. Det finns saker som var lika sant 1840 som 2024.
Nu heter boken ”Tidens smala näs” och Liedman skriver mot Sverigedemokraternas mörker. Han skriver i utopins frånvaro och saknad och han förskräcks. Känner sig gammal och otidsenlig, saknar förnuftets röst när han måste lyssna till dårarna.
Informationssamhällets ständiga brus är inte hans, men eftertanken genom trädgårdspromenaden. Så kan man följa honom, längs slutsatserna, längs stigarnas samtal. Han ingår i de levande tänkarnas sällskap.