Emellanåt är det som om oäktingen Smerdyakov från Bröderna Karamazov sitter på min axel och viskar: ”Är du en sån där intellektuvälling?”. Och i ärlighetens namn känns det inte som något att skryta med i dessa dagar att man är kulturarbetare. Jag överväger alternativa yrkestitlar, men det vaga ”frilansare” leder endast till följdfrågor och så slutar det med att jag ändå bekänner färg.
Jag läser våra stora dagstidningar och lyssnar på radion och det känns som att jag av misstag blivit inbjuden till en urartad arbetsplatsträff där den sa si och den sa så och chefen var oduglig och en gick hem och en annan fick löneförhöjning och alla vill lätta sitt hjärna och få dunk i ryggen. Jag ser på bilder i medierna att vi har en ny kulturminister, för hon ser helt annorlunda ut än den förra. Annars hade jag trott att det blivit haveri i tryckpressarna och att de råkat trycka om gamla upplagor. För rusade inte Bah Kuhnke raka vägen från Rosenbad till Kungliga Dramaten och höll räfst och rättarting? Kan man sparka samma chef två gånger? Nej, det var något annat. Operan? Svenska Akademien? Sveriges television? Vem tusan var det hon skulle ta i örat? Ja, visst ja, Stadsteatern var det ju. Men resultatet av det blev inte helt bra. Dessutom blev flera tidningar fällda i Pressens opinionsnämnd i samband med den vällingen. Ändå far Amanda Lind i flygande fläng till Östermalm för att i sin egenskap av minister i Sveriges regering avkräva ansvar och konkret handling.
När sedan Ann Heberlein ger uttryck för sin ilska över att hon anser att debatten efter Josefin Nilsson-dokumentären hamnat snett, blir hon i sin tur kallad antifeminist. Men jag kan erkänna att även jag undrar hur Dramatens internåtgärder ska leda till att få ner siffrorna över de tusentals kvinnor långt ifrån parnassen som enligt BRÅ blir offer för våld varje år.
Och sedan skrivs det brev från olika håll och Lars Norén säger sig förakta styrelsen och valda medlemmar avgår – och se där var visst Sara Danius igen.
Kanske hör fixeringen vid röda-mattan-folket ihop med att hälften av alla journalister bor i Stockholm, precis som hälften av alla författare – och förmodligen hälften av utövare i alla andra branscher av kultursfären. Men ute i landet pågår det mesta som vanligt med nedläggningar och besparingar inom offentlig sektor och trygghetssystem utan att någon politiker kommer flängande med åtgärdsplaner i högsta hugg.
Smerdjakovs vällinggryta är som den där grytan i sagan om sötgröten som min mormor brukade berätta. Om den fattiga flickan som av en snäll gumma fick en gryta som kunde koka den härligaste sötgröten så att hon aldrig mer behövde hungra. En dag satte flickans mamma grytan på spisen, men förarligt nog visste hon bara hur man startade grytan och inte hur hon skulle få stopp på den. Gröten rann över och ut på golvet. Den flöt genom stugan och ut på gatorna och in i andra stugor, och alla var först glada och åt sig mätta, men till sist stod folket med gröt upp till knäna. Som väl var slutade den sagan lyckligt, för flickan som ägde grytan kom springande och uttalade de magiska orden: Sluta koka gryta!