Det är svårt att se hjältar falla, och än mer så när de faller på eget grepp. När krigsfotografen Jan Grarup blev avslöjad med att ha ljugit om flera av sina reportageresor så gjorde det mig väldigt ledsen. Grarup har länge varit en av mina hjältar och det gjorde verkligen ont att se hur han drogs i smutsen av egen förtjänst. Efter en djupgående utredning tvingades Politiken, ett av Danmarks journalistiska flaggskepp och en av frilansaren Grarups frekventa uppdragsgivare, släpa sig till skampålen. ”Det är en fläck på vår historia”, sa tidningens chefredaktör Amalie Kestler i en intervju i den egna tidningen.
För så är det, sanningen tål inte att blandas med lögn och trovärdighet är en ömtålig sak. Politiken och dess medarbetare gör rätt i att skämmas. Det är ju dock synd att fler redaktörer inte har vett att göra detsamma.
När årets stora svenska fotoskandal nyligen briserade är det med Norrbotten i fokus. Den ansedde fotografen Cato Leins fotobok ”Northern Silence” belönades med utmärkelsen Årets fotobok. Nu har bevis lagts fram som visar att flera bilder tagits av någon annan än fotografen själv, nämligen den svenske etnografen, forskaren och fotografen Ernst Manker. De bilder som Cato Lein felaktigt uppgivit sig ha tagit men vars upphovsrätt egentligen tillhör Manker visar motiv från bland annat Arjeplog, Jokkmokk och Vittangi. En av bilderna, den på en sejte från Arjeplog, finns dessutom tryckt som omslag på två gamla böcker av Manker.
Upptäckten är bottenlöst pinsam. En av Nordens mest distingerade och respekterade fotografer har blivit påkommen med att ha stulit bilder någon annan tagit och salufört dem i eget namn. Det är den värsta formen av överträdelse en konstnär kan göra. Priset för Årets fotobok har dragits tillbaka och hela institutionen som utfäster priset har kastats i vanära.
Skam är den enda rimliga reaktionen på ett sådant flagrant övertramp. Så känner däremot inte Cato Lein och producenten Karin Starre. I ett mejl till Fotosidan skriver Starre som följer som svar på den massiva kritiken:
”Vi kan inte mer än att säga att vi begått ett misstag. Cato Lein har som sagts inte behov av att använda andras bilder om det inte finns en konstnärlig motivering eller en kontext. Boken Northern Silence är vi extremt stolta över och så kommer det förbli.”
Och vidare:
”För fotosverige är det en het snackis idag, men imorgon betyder det nog inte så värst mycket. Alla förstår att människor kan befinna sig i situationer då de är svaga och fattar dåliga beslut.”
Stolthet är alltså känslan som dröjer sig kvar hos producenten bakom årets största fotoskandal. Stolthet och en respektlös axelryckning åt den inverkan som fusk och stöld gör med ett yrke och en konstnärlig nisch som bygger på hantverk och trovärdighet.
Cato Lein är en bra fotograf och Northern Silence är en bra bok, men fusk är fusk och stöld är stöld. I en tid där AI redan nu raserar alla verklighets- och hantverksanspråk som fotograferandet som konst tillskansat sig är överträdelsen blott än mer sorglig. Istället för denna grava nonchalans borde Starre reflektera över Politikens mer adekvata reaktion när fusk, lögn och stöld läggs till sanning. Det är inget att vara stolt över. Det är en fläck på fotografins historia.