Jag har nyss läst ut "Polcirkeln", en historia om några tonårsflickor i ett fiktivt Stenträsk i Norrbottens inland, en bokcirkel och ett gammalt outrett mord, den första i en ny trilogi "om en plats och en tid som springer ur min bakgrund", skriver Liza Marklund på bokomslagets insidesflik.
Faktum är att hon började sin bana just här på Norrbottens-Kuriren på 1980-talet efter journalistlinjen i Kalix.
"Hon hade en enorm drivkraft och levererade väldigt snabbt. Jag minns att hon gärna tog hand om polisringningarna, vilket många tyckte var lite pestigt. Men jag tror att hon älskade det, för då kunde det hända saker. Sådan var hon", berättar en av de dåvarande cheferna, Janne Thelenius, idag 75 år.
Av kollegor har jag genom åren fått olika glimtar av Liza Marklund förmedlade från den tiden och förstått att hon inte var odelat populär. Hon tog plats och folk kunde känna sig trampade på tårna. Min frilanskollega Annkatrin Öhman från Luleå som jobbade med henne på Expressens nyhetsredaktion, tyckte däremot alltid att hon var trevlig, bra att ha att göra med och en driven nyhetsjournalist. "Min känsla var att hon kom mer till sin rätt i Stockholm än i Norrbotten."
Hela helgen har jag tänkt på Liza Marklund. Det har skrivits oändliga spaltmetrar om henne, men jag valde istället att lyssna på hennes två Sommarprat i P1. Det första var från 1999. Framgångssagan om hur hon slog sig fri från de stora bokjättarna, startade eget förlag med Sigge Sigfridsson och tjänade massor av pengar på sina deckare med en kvinnlig småbarnsmamma som huvudkaraktär måste man ju bara älska.
Caroline Graeske, som undervisar i litteraturvetenskap på LTU, menar att Liza Marklund har varit en viktig föregångare i deckargenren som annars "jobbat mycket med manliga stereotyper".
I nästa Sommarprat 2015 fortsätter berättelsen om framgångarna. Men också om mordhot, förföljelse, elakt skvaller och dotterns cancer, hur hon omvärderade allt, drog sig undan media och slutade skriva krönikor i Aftonbladet.
Första gången jag mötte Liza Marklund var 1994. Jag var hyfsat nyutbildad journalist, nyinflyttad i länet med halvtidsjobb varannan vecka på en tidning i Arvidsjaur. På mina arbetslösa veckor ordnade Kulturarbetsförmedlingen så att jag fick komma in och praktisera på den nybildade TV4-stationen på Kronan i Luleå.
Tove Alsterdal var chef. Liza Marklund anställdes som reporter, pendlade hit från Stockholm och betraktades som en stjärnvärvning. Hon hade en aura runt sig som fick journalistyrket att framstå som glamouröst. Det beslutades att jag skulle få följa med Liza Marklund och en fotograf till Vidsel för att träffa bybor som mindes de simulerade kärnvapenprover som utförts. Jag satt tyst medan hon ivrigt samspråkade med fotografen om upplägget. Jag kände mig lite orättvist behandlad faktiskt. Jag var ju ändå utbildad journalist, varför fick jag inte lära mig göra tv istället för att sitta där i baksätet? Men det var så klart inte Liza Marklunds fel. Rätt som det var vände hon sig om och frågade "Och vad gör du annars då?", medan hon såg på mig med skarp blick. Jag berättade, hon lyssnade intresserat. Det var inte mer med det.
Som jag minns det hade hon en hellång fuskpäls och ett stort halsband som klirrade när hon rörde sig. Jag undrade i mitt stilla sinne hur det skulle tas emot när hon knackade på hos en äldre kvinna i en liten gård och för att få henne att berätta. Men det visade sig att det inte var några som helst problem. Hon kändes självklar i sin roll och verkade vara bra på att ta folk.
En dag på redaktionen frågade, jag tror det var hon och Tove Alsterdal, mig: "Är du feminist?" Jag svarade lite trevande. "Tycker du att män och kvinnor ska ha lika rättigheter"? undrade de då och ställde några fler kontrollfrågor som jag svarade jakande på. "Ja men då är du feminist", konstaterade de glatt. (I Sommar i P1 2015 berättar hon anekdoten om hur hon fick en norsk politiker avsatt i direktsänd tv efter att han fått samma fråga och inte svarade ja på den.)
Några år senare skulle jag åka till Stockholm och hälsa på min svärfar. Vid den tiden hade jag helt och hållet övergått till att vara frilansjournalist. Jag sålde in idén att intervjua Liza Marklund om hennes nyutkomna bok "Sprängaren" som jag hade hört talas om. Hon bodde bara några kvarter från svärfar på Kungsholmen.
"Hon är lång, elegant och går alltid i högklackat även när hon jobbar hemma. Hon är mamma till tre barn, har gjort kometkarriär som journalist och nu kommit ut med sin första deckare" – så beskriver jag Liza Marklund i artikeln i oktober 1998.
Vi satt i hennes kök, jag vill minnas att hon hade bakat en kaka som hon bjöd på. Hon var glad och upprymd över boksläppet och visade tidningsurklipp från Aftonbladet. Jag har för mig att hon höll i en pistol på bilden. Det var inte hennes idé, men den som gjort intervjun tyckte det var en kul grej.
Jag hade läst boken om Annika Bengtzon och gillade den skarpt. Jag drömde om att själv få jobba på kvällstidning en dag och tyckte det var särskilt intressant att ta del av den fiktiva romanpersonens arbetsmetoder. Även under småbarnsåren när jag var utvakad och hade svårt med läsningen, lyckades jag alltid plöja hennes böcker när de kom ut. Några år senare började jag själv frilansa för Aftonbladet.
Efteråt gick vi ut på gatan utanför för att ta en bild. Det en stod en polisbil parkerad bakom, vilket vi båda tyckte var passande. Under många år var det den enda bild av Liza Marklund som fanns i tidningsarkivet. Varje gång den återpublicerades, vilket var oräkneliga gånger, fick jag fakturera 100 kronor. Det var inget jag blev rik på. Men jag kände mig alltid lite stolt över att jag var den första tidningsjournalisten från länet som intervjuade Liza Marklund om hennes deckare. Det fick mig att känna att jag också hade nyhetsnäsa.