Vad tänker du om tillståndet i världen just nu?

I Mats Strandbergs preapokalyptiska roman "Slutet" från 2018 har mänskligheten fått reda på den exakta tidpunkten för existensens upphörande.

Krönikören Elin Ruuth uppmanar till mod och att inta en position som man kan uthärda att återfinnas i, när man blivit ett minne.

Krönikören Elin Ruuth uppmanar till mod och att inta en position som man kan uthärda att återfinnas i, när man blivit ett minne.

Foto: Aleksandar Djorovic/TT

Krönika2022-03-07 10:58
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under den sista månaden före kometen Foxworths kollision med jorden skildras de unga huvudpersonernas tankar och känslor – bland annat genom inlägg i appen TellUs, som skapats i hopp om att bärga någonting av människosläktets väsen igenom och förbi undergången. 

Tell Us. Berätta för oss, eller snarare: berätta oss. Vi som fanns på jorden. Appen är en sådan snillrik detalj i Strandbergs bok. Berättartekniskt, namnvalsmässigt och kanske i synnerhet, som en symbol för vår osvikliga tro på kommunikationens frälsning och lisa. Om det nu är kommunikation som vi ägnar oss åt, när vi nogsamt arrangerar och bevarar historien om oss själva, vår kultur och vår samtid i offentliga forum. Kanske är det helt enkelt livet som pågår?

Om vi leker med tanken att dinosaurierna hade undsluppit asteroidnedslaget för 65 miljoner år sedan, och att evolutionen hade gått sin gilla gång med jättar och flygödlor istället för med mindre, mark- och vattenlevande arter och organismer. Hade vi då sett T-Rexar (med något längre armar) gräva efter förfädernas fossil i jorden idag? Hade vi sett dem tolka sediment och jordlager över alla kontinenter, och hade de i så fall funnit samma saker som vi: en naturkatastrof här, ett krig där (och här, och där), hundratals arters och civilisationers uppgång och fall. Små fragment av värden och världar som en gång tedde sig orubbliga.

Ja, inte vet jag. Men jag är uppriktigt, konstant perplex inför den här kombinationen av glömska och minne, den vidunderliga kapaciteten till såväl skapande som förgörelse, som ter sig så urbota, arttypiskt mänsklig. 

För inte så längesen anhöll Nordiska museet, via hemsidan minnen.se, om människors reflektioner och erfarenheter i samband med återföreningar efter Coronavaccinets intåg i Sverige. Nu efterlyses, på samma offentliga minnesbank, berättelser om kriget i Ukraina. ”Vad tänker du om tillståndet i Sverige och världen just nu?”

Historiens sorg och glädje. Innehållets desperation och själva berättaraktens okränkbara värde och gemenskap. Också när vi tänker oss att vi resonerar enbart i och för oss själva, är berättelsen och berättandet oskiljaktiga. Våra slutsatser, utsnitt, sammanfattningar och historier ÄR historien. Konsten, dagböckerna, bilderna. Det vi berättar för barn och för oss själva, om rädslan och förödelsen men också vardagen i allt. Jag tänker om tillståndet i världen: att leva i en demokrati är, kanske särskilt när den står på spel, att översköljas av verklighetsbeskrivningar, vittnesmål, propaganda och mänskligheten i allt sitt värsta och sitt bästa. Lyssna noga, var rädd och modig, inta en position som du kan uthärda att återfinnas i, när du blivit ett minne.