Ett par dygn varje år levde jag i ett ”egentligen”, ”egentligen” var klockan något annat än den var. Det gjorde mig ingenting, men jag ville ha det sagt.
Sedan kom barnen och när de var riktigt små var klockan alltid antingen fyra på morgonen eller fyra på eftermiddagen, den ändlösa timmen i väntan på det som egentligen var morgon, eller den lika outgrundliga evighet som på något vis lyckades kila in sig i glipan mellan mellis och middag. När sambons steg hördes i trapphuset efter jobbet krälade jag till brevinkastet och jämrade: Du är sexton timmar sen! Och så var det sju minuter.
Men tiden gick, trots allt, med barnen ömsom långt före sig, ömsom släpande efter. Nu kan jag säga, när de går ensamma till parken: Klättra inte på utsidan av rutschkanan! Kom hem klockan fem! Det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att det har effekt.
I flera år har Europaparlamentet övervägt att avskaffa tidsomställningen, den svenska regeringen velar alltjämt mellan sommar-, vinter- eller både och-tid. Kanske, men sannolikt inte, har ett beslut fattats och genomförts 2021. Det kommer inte som någon överraskning att det är svårt att enas, vuxna människor är ofta grundligt indoktrinerade i tidens diktatur, där alla val är riggade.
Men i barnlitteraturen har allehanda experiment företagits i, ursäkta ordvitsen, alla tider. Ifjol utkom bilderboken Tiden tar semester av Mattias Käck och Ida Björs. I den djupt poetiska och filosofiska berättelsen är Tiden en slutkörd, grå gestalt som överlåter sitt arbete till två barn, med intressant resultat.
I C.S. Lewis Narnia-böcker går decennier i sagolandet utan att en minut förflyter på vår sida om garderobsdörrarna. Men i en annan klassiker, J.M. Barries Peter Pan och Wendy, är förhållandet närmast det motsatta. Även om månader och år passerar i den evige pojken Peter Pans liv, gör äventyren aldrig någon större skillnad i hans väsen. I verkligheten släpar sig dock dagarna fram för föräldrarna Darling, som i förtvivlan väntar på att deras barn ska återvända från Landet ingenstans. I stoiskt självförakt flyttar pappan in i hundkojan. Världen som Wendy och hennes bröder återvänder till, är en annan är den de lämnade.
En dag, när Peter Pan åter söker upp Wendy, har hon blivit vuxen och sedan länge glömt bort hur man flyger. En vackert vemodig epilog som Disney bryskt strök i filmadaptionen från 1953. Inte alla kan hantera de förlorade timmarna.