Och samma kväll, uttråkad av dussindeckarnas malande sträcker jag ut handen och tar första bästa bok ur hyllan. Det visar sig vara något som blivit kvar i drygt sextio år, en bok av Maria Gripe ”Kvarteret Labyrinten”. En gång inlånad från det lilla studiecirkelbiblioteket hos IOGT i Antnäs, logen no 2256. Independent Order of Good Templars, en väldig nykterhetsrörelse, hemmavid ledd av fars kusin Harry som ivrade för läsning, arbetarrörelse och nykterhet. Det kunde behövas i Antnäs, tro mig. Frågar runt lite och förstår att alla vi syskon lånade från det biblioteket, som åtminstone på min tid stod ganska övergivet i en kall sal i gamla missionshuset. Och Maria Gripe stannade, det var den tid när ingen ängslades över krisen för boken och läsningen och bokmässa fanns ingen, inte bokbuss heller, möjligen Konsumbuss. Bildningsiver fanns, Hermodskurser och lånebibliotek fanns och nätverk som kallades folkrörelser.
Bokmässan minns jag från den tid när bara trettiotusen besökte den och suckade över trängseln. I år var Sapmi ett tema, och det märks på höstleveranserna. Framför mig och samvetet ligger nu Provins med dubbelnummer, Åke Lundgrens tredje bok om ”långa lappflickan” men med modern titel ”Sapmis jättinna”, en bok som frågar ”Var är sejtens hem?” och en eterisk diktsamling ”Manbyggnad” av Martin Bergqvist, allt nordligt motiverat.
Och jag undrar förstås hur det ska gå, hur de ska nå läsarna när samtiden präglat ordet ”kris” över hela bokprojektet. Provins provar temat ”nuet” men knyter sig i nästan krampaktigt teoretiserande och normerande, bortvänt, rent. Åke Lundgren följer sitt eget spår med Christina Catharina Larsdotter, hon som fick sitt korta liv som jättelik kvinna i dåtidens bisarra kabinett, två meter och 18 centimeter lång. Efter döden införlivad i samlingarna för rasbiologernas skenvetenskap på Karolinska institutet, detta anrika ställe som har så svårt med omdömet. Tillslut förd till sista vilan på kyrkogården i Malå, Máláge. Jo, det är tredje boken, men fortfarande gripande.
Kanske gäller det även intervjuboken om sejten och dess roll och betydelse, i religion och kultur. Misshandlad och bortrövad av storsamhället, vördad och bevarad av andra som en stenkärna för identitet och vara. Kerstin Andersson och Hanna Edenbrink Andersson har skrivit, vackra fotografier, många olika röster.
”Manbyggnad” är poesi längs med samtidens ideal, obekymrad och fjär. Roligt dock med ett avsnitt som i motiv och språk alluderar mot Linnés Inter Lappländska resa från 1732.
Kan kris och mångfald för boken existera samtidigt? Troligen, och troligen blir något kvar av detta allt för en litterär reflexion om sådär sextio år. Något som aldrig lämnats tillbaka.