I bärselen och på tågtoalettens smala skötbord skrek hon allt högre, fäktade alltmer desperat medan våra medresenärer hålögt stirrade ner i sina pocketböcker eller ställde försynta frågor om barnets tillstånd. Efter drygt fyra timmars vankande i mittgången var flyktimpulsen så stark att den överröstade varje rationell tanke. Ut och bort skulle jag, omedelbart, från tågets nödtvunget kompakta gemenskap och min egen otillräcklighet. Självbilden och det fromma moderskapets alla ambitioner krängde med vagnen. Spårade ur.
Under 2018 märktes en allmän förskjutning av attityden till resor och färdmedel. På Språkrådets nyordslista hade ”flygskam” en given plats, tågluffardrömmen slog rot i nya målgrupper och i slutet av året visade en Sifo-undersökning att alltfler affärsresenärer väljer tåget framför bilen. Det är förstås en både rimlig och nödvändig utveckling, med tanke på att flyget vid en jämförelse släpper ut 74 000 gånger mer koldioxid än tåget. Dessutom finns det flera estetiska och praktiska fördelar med det senare transportmedlet, särskilt om man ska tro SJ:s reklamfilmer. Där porträtteras ofta vuxna människor som tankfullt ser ut genom fönstret, tar en kopp kaffe, arbetar vid datorn och sträcker på benen. Barn, i den mån de syns, är lågmält bedårande och tacksamma för upplevelsen (eller måhända för den generöst tilltagna skärmtiden). Resan är målet, vilan och äventyret.
Under den gångna julledigheten nåddes jag av snarlikt guldkantade vittnesmål från vänner och bekanta med en fot i norr och den andra i söder. En efter en bedyrade hemvändarna sin trivsel på nattåget mellan Stockholm och Luleå, med bilder av barn som fridfullt slumrade på krispigt vita tåglakan. Jo jo, tänkte jag, vänta bara tills någon kräks i en ryggsäck.
Jag önskar verkligen att jag var en sån som gillar tåg. Det är jag nu inte, och min senaste resa som företogs i sex långrandiga etapper mellan Norrbotten och Västmanland var vare sig fridfull eller särskilt bekväm. Barnen slogs, korsordet i väskan förblev olöst och klimatet är så vitt jag vet fortfarande kaputt. Men en liten, liten seger på det personliga planet är ändå varje station efter Vännäsby.
Lämplig läsning på tåget
– För sträckan mellan Gällivare och Kristinehamn: Det senaste numret av Norrländska litteratursällskapets litterära tidskrift "Provins", med tema Inlandsbanan.
– För pigga nattågsresenärer: "Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie.
– För dig som undrar vad stolsgrannen sitter och tänker på: "Kreutzersonaten" av Leo Tolstoj.
- För dig som önskar att du var på väg någon annanstans: "Harry Potter och de vises sten" av J.K. Rowling.