Ingvar Björkeson stoltserade inte med sitt namn. Faktum är att han med kulturvärldens mått mätt var ett spöke. Förmodligen vet ingen av er som läser detta vem han var. Ändå har han under 40 år haft sitt namn präntat bredvid världshistoriens största och mest populära författare. Hans namn står bredvid Homeros, Ovidius, Vergilius, Dante, Milton, Baudelaire. Ingvar Björkeson var översättare, Sveriges bästa. Med sin oöverträffade känsla för språk och lyrik gjorde han det förflutna levande igen. Nu är han död, och för oss som upptäckt världslitteraturen genom honom gör det så ont. Ingen var som han. För mig var han störst, och den gåva han gav mig kommer ingen i kulturvärlden att kunna bräcka. Han gav mig det jag älskar mest i världen.
Det finns vissa människor vars verk lämnar ett större avtryck än man någonsin kan tro, och vars frånfälle lämnar lika mycket rikedom som det lämnar tomhet. När jag i december nås av nyheten att Ingvar Björkeson gått bort övermannas jag av denna motstridighet. Än värre blir sorgen när jag upptäcker att han avlidit i april. Det tog sex månader innan jag och kultursverige förstod att han dött. Det säger mer om Ingvar Björkeson än det gör om den trendkänsliga och händelsedrivna kulturvärlden.
Ingvar Björkeson var ett mysterium, och det var han genom att vara osynlig. Det finns i praktiken ingen offentlig biografi att tala om. Ingvar Björkeson debuterade i 50-årsåldern och levde en undanskymd tillvaro i sin lägenhet i Bromma. Ola Svensson, ägare av Hastur förlag, skriver i en minnestext hur Björkeson saknade både dator och mobil. Författaren och litteraturprofessorn Anders Cullhed berättar hur deras korrespondens sköttes via postade brev. Det var först när flera av Björkesons kollegor började fundera på varför han inte gick att få tag i som det kom fram att han dött. Det fanns noterat på en Wikipedia-sida där det framkom att Björkeson gått bort den 23 april, 94 år gammal.
Jag kom i kontakt med Ingvar Björkeson för drygt 10 år sedan när jag köpte en nyutgiven pocketutgåva av Charles Baudelaires monumentala ”Det ondas blommor”. Den boken blev min litterära Bibel, och det är den ännu. Med kristallklart språk och avskalad svenska tog jag till mig dikterna som skrevs av den poet som mer än någon annan definierat moderniteten. Ingvar Björkesons översättning gavs ut 1986 och är bländande. Sedan dess har jag läst allt jag kommit över som han översatt. Milton, Dante, Ovidius, Propertius, Vergilius. Ingvar Björkesons översättningar blev min karta och kompass när jag valsade rätt in bland världslitteraturens största titaner, de författare som konstruerat och uppfunnit allt som vi är. Han blev för mig vad Vergilius var för Dante – en ledsagare genom den mänskliga själens helvete och vägvisare på vägen mot himlen.
Ingvar Björkesons översättningar är glasklara. Där många förknippar gamla klassiker med ålderdomligt språk och svårgenomtränglig pretention gjorde Ingvar Björkeson tvärtom. Hans språk är enkelt och precist. Modernt. Med knivskarp skärpa och osviklig kärlek för känslornas språk får han litteraturens gamla mästerverk att leva upp, med energi och liv och lekfullhet. Han sopade rent bland tidens damm och putsade dessa klassiker tills de strålade, ofta utan ett ord till tack. Inte heller blev han rik. Ingvar Björkeson gjorde det för att han älskade litteraturen, och det som litteraturen kan förmedla.
Den kulturgärning som Ingvar Björkeson utförde kommer aldrig att dö. Med sina översättningar gav han svenska läsare litteraturen tillbaka. Jag sörjer en av mina största idoler, men jag vet att han lever kvar. Jag tittar på honom nu, där hans enastående livsverk blickar tillbaka mot mig från min bokhylla.